Johanna leker Afrikan

nu är det ca 2 veckor sen min kära far Hans Eriksson var i afrika och hälsade på mig, detta inlägget tänkte jag tillägna honom.

På söndagen åkte jag och min värdmamma till flygplatsen för att hämta utlänningen, och efter lite tolkning (inte många som kan engelska här), mutning (demokratin funkar inte toppen här, korruption) och en väska för lite (den va kvar i Etiopien) så styrde vi taxin hem till familjen Kinatas boende. Där blev min far genast populär, det var kul att se hur stolta mina kongolesiska föräldrar var över att ta emot honom. Vi satt hela eftermiddagen och pratade (växelvis engelska, franska beroende på hur mkt de förstod), drack juice och åt jordnötter, tittade på kort och kartor och sedan också brakmiddag med massa kongolesisk mat, det var en riktigt fest. Särskillt gött var det då jag väldigt sällan tar mycket tid och bara hänger med min familj, i vardagen går man mycket om varann och träffas bara en stund på kvällen, så detta var en investering även för mig och våran relation.

Den knappa veckan som farsan var här hade vi mestadels ett fullspäckat program. Vi bodde på frälsningsarmens vandrarhem, vilket gjorde att det även för mig kändes som semester, utan bestämda tider att komma hem på kvällen. Jag drog med farsan på nästan allt som hör min vardag till. Vi va i kyrkan, hängde hos de familjer (tonys och prefinas) där jag annars spenderar mycket tid. Vi var på två utflykter och såg lite av landet, bland annat ett fett fint badställe i byn Kintele, och en utomhuskyrka i Kelekele samt några viktiga platser för den svenska missionen som ägt rum här i stor utsträckning. Vi hängde mycket med mina kära vänner dada och venus, då dom kan engelska vilket underlättar. Venus ser numera M. Eriksson som sin adoptivpappa och jag går under namnet sister. Jag drog även med farsan på några av alla kulturgrejer jag brukar hänga på, t ex hotel Micheal där min vän och tamtam-lärare tony spelar jazz, och dessutom ett väldigt kongolesiskt reaggeställe.

Överallt där vi drog fram tog folk emot oss med öppna armar, jag har lite glömt vilken skillnad det är då detta numera är min vardag. Men det var många gånger som pappa reagerade på hur otroligt hjärtliga och varma folk är. Det var sjukt gött att ha någon här hemifrån så fick jag också påminnelse om min första tid här med alla första intryck och tankeställare. Det är också jätteskönt inför framtiden när jag kommer hem att det är någon mer hemma som sett livet här, blir nog lättare att hantera.

Veckan som pappa var här var även den sista veckan för Arvid, innan han tvingades åka hem till Sverige för att kurera sin mage som vart massa strul med. Jättetrist verkligen att han var tvungen att sticka, då ju han har vart in familj här nere, och vi har delat väldigt mycket av vardagen. Himla malaria som härjar. Jag är faktiskt den enda av oss svenskar som inte blivit drabbad än, vilket ja hoppas att slippa också.

Nu är det mindre än en månad kvar för mig innan återkomsten till fosterlandet väntar. Och jag blev väldigt påmind om att det faktiskt väntar ett slut på min kongovistelse när pappa och arvid åkte hem. Det är med väldigt blandade känslor jag tänker på 2 april, det är självklart folk ja saknar och längtar efter att få träffa i sverige men att åka ifrån alla vänner och livet här känner jag mig inte redo för än. Då är det ju skönt att det är en månad kvar, som visserligen kommer gå jättefort säkert, men ändå en tid att hinna smälta och njuta i fulla drag. Och jag vet ju att ja kommer komma tillbaka hit en dag, frågan är när.

Nu ska ja ta tag i dagens övningar som mestadels går ut på att göra lite skoluppgifter och senare i eftermiddag dra till kyrkan för CBE. Ta väl vara på er själva och varandra