I <3 PN
Kategori: Allmänt
jag är just hemkommen från min första och troligen enda semestervecka här i Kongo. Den ägde rum i Kongos andra största stad, Pointe Noir, som ligger på atlantens kust. Dit begav jag och Arvid oss med tåg för en vecka sen. Det i sig var en vacker upplevelse, då vi under 15 timmars tid fick se hela södra Kongo från en luftkonditionerat SJ-liknande tåg.
Vi var där över nyår, men nu går jag händelserna i förväg då det dessförinnan var en annan viktig högtid. Min första kongolesiska jul var riktigt fin. Ingen julklappsstress eller press på att den här dagen ska va så himla mycket bättre och roligare än alla andra dagar. Vi hade dock en väldigt go dag, först käkade jag och arvid finfrulle på en restaurang, sen drog vi till kompis Dada och hängde där med ytterligare en kongovän, gjorde fruktsallad och tittade på sunes jul(det var mest jag och arvid som uppskattade). På eftermiddagen var vi bjudna till Maria tsm med 2 äldra par som är mer eller mindre svenska, och där var det riktig jul med orealistiskt mycket mat. Brakfika, julmat sen julgodis, mumma. Sen bar det av till kyrkan där natten spenderades i glädjeyra. 500 pers befolkade kyrkan från 22-07 med predikningar, sånger och dans till Guds ära. Jag sjöng 3 låtar på svenska, engelska och franska vilket var riktigt uppskattat och jag fick känna på hur det är att vara kändis. Imponerande vilken energi dom besitter som orkar hålla igång hela natten.
Nu tillbaka till PN. Pga oljeplattformarna är det betydligt många fler västerlänningar där och det yttrade sig i att man inte känner sig mindre uttittad och stadskärnan nästan ser ut som europa. Skum kontrast, men oftast njöt vi av att så var fallet. Jag fick äntligen chans att bada, vilket jag tog varje tillfälle som bjöds att göra. Vi blev mycket meddragna av våra brazzakompisar som också var nere över nyår. Var på museum, kollade utsiktsplatser och hängde hemma hos de vi kände. Samtidigt som oss var även stina och alexandra med familjer där, och en dag hängde på det s k paradie hotel där alexandra med bihang bodde. Det var den sjukaste kontrast jag var med om. Först tog vi 2 bussar ut på landsbygden där folk bodde i skjul och såg väldigt förvånade ut när två vita ungdomar kom gående mitt på dan när det är som varmast. Sen gick man 1 km på en liten sandväg för att komma fram till ett superlyxigt resort dominerat av vita, rika turister. Fastän omgivningen var fantastisk med massa palmer, privat vit sandstrand och mosaikpool så hade jag verkligen svårt att slappna av. Det är ju sjukt att det är så det funkar när vi västerlänningar turistar. Vi åker till ett ställe där lokalbefolkningen har de fattigt och snor åt oss de snygga vyerna och vackra naturen för att vi tycker att vi gjort oss förtjänta av det. Att ”unna sig” är ett fruktansvärt lyxverb, som ja faktiskt tror att de flesta europeer, inklusive jag, gör i för stor utsträckning. Varför är jag värd det när merparten av världens befolkning inte har en chans att göra desamma. Varför kan inte världen vara rättvis?
I övrigt känns de gött att komma tillbaka till Brazza och jag ser fram emot ytterligare 3 månader här. Dock så har ja längtat hem mer än någonsin innan idag, det började med att ja drömde väldigt realistiskt om att anni och haj hade födelsedagsfester, och nästan alla vänner var där. Sen satt ja nyss och skrev vykort vilket fick mig att sakna er där hemma! Men jag vill inte tänka på hur mycket ja kommer sakna mitt liv och människorna här när det är dags för avfärd. Varför kan inte världen vara mindre?
Många frågor, få svar. Men det är väl det såna här volontärhistorier ska tjäna till. Nu ska jag sova för att åka på ytterligare en ungdomshelg imorgon, denna gången lite mer förberedd än förra.
Kram på er och ta hand om er och folk i er närhet!
