Idag åt jag kanel för första gången på 4,5 månad. Det är verkligen ingen speciell eller särskilt spännande nyhet, men de fick mig att tänka på smaker, dofter och intryck som jag kan sakna med Sverige. Inte för att de är så plågsam saknad, snarare ett konstaterande att det är många grejer i ens vardag man är så van vid och inte reflekterar över. Sen när de försvinner och senare gör sig påmint känns de som ett meddelande från en annan värld, och med ens minns man en annan sorts verklighet. På samma sätt tror ja det kommer vara när jag kommer tillbaka till fosterlandet och vardagen där, då kommer de komma ljud, dofter och intryck som får mig att drömma tillbaka till min vardag här i Brazzaville. På det sättet skulle man kunna säga att man aldrig lever helt närvarande i nuet, särskilt inte om man som jag haft ett ganska flängigt liv de senaste åren med intensiva och intrycksfulla vardagskontexter. Man blir ständigt påmind om att livet inte är statiskt och stillastående med hjälp av både sinnesintryck och känslor. Oj, vad djupt jag fattar knappt själv. Men jag tänkte att de här med kanelen skulle kunna va en bra utgångspunkt till ännu ett reflekterande blogginlägg. Det känns nämligen mycket mer givande än att älta en lista med olika saker jag gör om dagarna. Vad är det nu jag saknar med Sverige? Frånsett alla människor, som verkligen är den stora och viktiga anledningen till att ja vill åka hem över huvudtaget, så är det inget jag lider av i avsaknad. Men vänner och familj tänker jag på varje dag, och det ska verkligen bli väldigt roligt att träffa och prata med er IRL om 3 veckor (shit, snart slut) Smaker då: det går inte en dag utan att jag blir sugen på någon produkt innehållande laktos. Det är verkligen det enda jag kan gå och riktigt sukta efter. Filmjölk, glass, mjölk, creame fraiche, vad som helst som är kallt och från ett mejeri. Detta behovet går dock ofta att stilla (förutom vanlig mjölk och filmjölk). Antingen köper man en glass av en av grabbarna som går runt med skottkärra och säljer hemmagjorda glasspinnar (talas för i varje ”detta bör du undvika på din resa till afrika”-broschyr, sorry farsan) eller så går jag till min senegales på hörnet som i sin butik börjat köpa hem ”yaourt non sucré” då jag tycker alla yoghurtar är för söta. Laktos är alltså ingen direkt bristvara, men däremot nåt vi överkonsumerar i Sverige har det slagit mig. I allmänhet är den kongolesiska maten väldigt enformig. Det finns ett sorts bröd (baguette), en sorts ost (skrattande kon) och även när det kommer till middagsmaten så kan jag komma på max 6-7 olika vad jag skulle klassa som maträtter. Sen kan de variera lite, men som sagt så är det ingen ”matinfluenser från hela världen”-kultur här. Dock så gillar jag den mesta maten här. Inälvor och beska grönsaker undantaget. Sås är något som inte existerar här, förutom saka saka som skulle kunna liknas vid sås, en röra gjord på krossade löv och olja, avsaknaden av sås är nog anledningen till att jag är väldigt förtjust i just detta. Däremot är allt dom äter äkta, inga himla konserveringsmedel och smaktillsättningar. Detta medför förvisso att i varje hem måste antingen mamman, systern eller en tjänsteflicka tillbringa större delen av dan för att förbereda kvällens middag, vilket visar på stora skillnader mellan könen. Men maten känns verkligen att den är gjord från grunden, och alltid frukter och grönsaker som kan skördas för säsongen. Ett himla påfund att vi i Sverige importerar mängder med grejer som inte är odlingssäsong på nånstans, bara för att vi kan ju inte leva utan dom där körsbärstomaterna.. världen är sned! Det slår mig ofta att den här sortens vardag är det merparten av alla tellus-bor som lever. När ett land är fattigare och mindre fungerande strukturer i styret så tror jag att vardagen som människor lever ser ganska lika ut i den bemärkelsen att man nöjer sig med det väsentliga. Det är för övrigt något jag verkligen inte saknar med Sverige. Alla smartphones i varje 10-årings hand och allt fokus på yta och att lansera sig själv som ett himla varumärke. Nog för att folk här bryr sig i genomsnitt mer som sitt utseende än vad jag gör, så är det ändå en stor skillnad just att de inte har medel att lägga förmögenheter på att ha enbart en stil eller massa nya teknikprylar. Materialism alltså, usch! För att knyta ihop säcken så måste jag ge några rader åt alla fantastiska vänner som jag fått här nere. På samma sätt som jag nu tänker på och saknar mina vänner hemma kommer det vara om 1 månad med människorna här nere. Det är så stort och så viktigt att få lära känna folk från andra länder och kulturer, vilket mitt exchange-år bjuder mycket på. Det gör så att världen blir mycket mindre och något lättare att förstå sig på. Men det ett sannings ord jag säger er när jag säger att de kommer inte bli lätt att åka ifrån alla mina syskon jag har här i Kongo. Det kommer kräva många tårar och ett och annan syr telefonräkning från Sverige sen. Det ska jag ägna nästa inlägg till, alla snacka lite om de jag träffar oftast här nere, för ett är säkert, det är folket här som är min sysselsättning här. Utan dom skulle vardagen va helt död. Som en kär kongolesvän brukar säga: La vie c'est les autres over and out, a la prochain