Johanna leker Afrikan

här gör jag ett försök att skildra min vistelse i Kongo-brazzaville

Kanel

Kategori: Allmänt

Idag åt jag kanel för första gången på 4,5 månad. Det är verkligen ingen speciell eller särskilt spännande nyhet, men de fick mig att tänka på smaker, dofter och intryck som jag kan sakna med Sverige. Inte för att de är så plågsam saknad, snarare ett konstaterande att det är många grejer i ens vardag man är så van vid och inte reflekterar över. Sen när de försvinner och senare gör sig påmint känns de som ett meddelande från en annan värld, och med ens minns man en annan sorts verklighet. På samma sätt tror ja det kommer vara när jag kommer tillbaka till fosterlandet och vardagen där, då kommer de komma ljud, dofter och intryck som får mig att drömma tillbaka till min vardag här i Brazzaville. På det sättet skulle man kunna säga att man aldrig lever helt närvarande i nuet, särskilt inte om man som jag haft ett ganska flängigt liv de senaste åren med intensiva och intrycksfulla vardagskontexter. Man blir ständigt påmind om att livet inte är statiskt och stillastående med hjälp av både sinnesintryck och känslor. Oj, vad djupt jag fattar knappt själv. Men jag tänkte att de här med kanelen skulle kunna va en bra utgångspunkt till ännu ett reflekterande blogginlägg. Det känns nämligen mycket mer givande än att älta en lista med olika saker jag gör om dagarna. Vad är det nu jag saknar med Sverige? Frånsett alla människor, som verkligen är den stora och viktiga anledningen till att ja vill åka hem över huvudtaget, så är det inget jag lider av i avsaknad. Men vänner och familj tänker jag på varje dag, och det ska verkligen bli väldigt roligt att träffa och prata med er IRL om 3 veckor (shit, snart slut) Smaker då: det går inte en dag utan att jag blir sugen på någon produkt innehållande laktos. Det är verkligen det enda jag kan gå och riktigt sukta efter. Filmjölk, glass, mjölk, creame fraiche, vad som helst som är kallt och från ett mejeri. Detta behovet går dock ofta att stilla (förutom vanlig mjölk och filmjölk). Antingen köper man en glass av en av grabbarna som går runt med skottkärra och säljer hemmagjorda glasspinnar (talas för i varje ”detta bör du undvika på din resa till afrika”-broschyr, sorry farsan) eller så går jag till min senegales på hörnet som i sin butik börjat köpa hem ”yaourt non sucré” då jag tycker alla yoghurtar är för söta. Laktos är alltså ingen direkt bristvara, men däremot nåt vi överkonsumerar i Sverige har det slagit mig. I allmänhet är den kongolesiska maten väldigt enformig. Det finns ett sorts bröd (baguette), en sorts ost (skrattande kon) och även när det kommer till middagsmaten så kan jag komma på max 6-7 olika vad jag skulle klassa som maträtter. Sen kan de variera lite, men som sagt så är det ingen ”matinfluenser från hela världen”-kultur här. Dock så gillar jag den mesta maten här. Inälvor och beska grönsaker undantaget. Sås är något som inte existerar här, förutom saka saka som skulle kunna liknas vid sås, en röra gjord på krossade löv och olja, avsaknaden av sås är nog anledningen till att jag är väldigt förtjust i just detta. Däremot är allt dom äter äkta, inga himla konserveringsmedel och smaktillsättningar. Detta medför förvisso att i varje hem måste antingen mamman, systern eller en tjänsteflicka tillbringa större delen av dan för att förbereda kvällens middag, vilket visar på stora skillnader mellan könen. Men maten känns verkligen att den är gjord från grunden, och alltid frukter och grönsaker som kan skördas för säsongen. Ett himla påfund att vi i Sverige importerar mängder med grejer som inte är odlingssäsong på nånstans, bara för att vi kan ju inte leva utan dom där körsbärstomaterna.. världen är sned! Det slår mig ofta att den här sortens vardag är det merparten av alla tellus-bor som lever. När ett land är fattigare och mindre fungerande strukturer i styret så tror jag att vardagen som människor lever ser ganska lika ut i den bemärkelsen att man nöjer sig med det väsentliga. Det är för övrigt något jag verkligen inte saknar med Sverige. Alla smartphones i varje 10-årings hand och allt fokus på yta och att lansera sig själv som ett himla varumärke. Nog för att folk här bryr sig i genomsnitt mer som sitt utseende än vad jag gör, så är det ändå en stor skillnad just att de inte har medel att lägga förmögenheter på att ha enbart en stil eller massa nya teknikprylar. Materialism alltså, usch! För att knyta ihop säcken så måste jag ge några rader åt alla fantastiska vänner som jag fått här nere. På samma sätt som jag nu tänker på och saknar mina vänner hemma kommer det vara om 1 månad med människorna här nere. Det är så stort och så viktigt att få lära känna folk från andra länder och kulturer, vilket mitt exchange-år bjuder mycket på. Det gör så att världen blir mycket mindre och något lättare att förstå sig på. Men det ett sannings ord jag säger er när jag säger att de kommer inte bli lätt att åka ifrån alla mina syskon jag har här i Kongo. Det kommer kräva många tårar och ett och annan syr telefonräkning från Sverige sen. Det ska jag ägna nästa inlägg till, alla snacka lite om de jag träffar oftast här nere, för ett är säkert, det är folket här som är min sysselsättning här. Utan dom skulle vardagen va helt död. Som en kär kongolesvän brukar säga: La vie c'est les autres over and out, a la prochain

Monseigneur Eriksson

Kategori: Allmänt

nu är det ca 2 veckor sen min kära far Hans Eriksson var i afrika och hälsade på mig, detta inlägget tänkte jag tillägna honom.

På söndagen åkte jag och min värdmamma till flygplatsen för att hämta utlänningen, och efter lite tolkning (inte många som kan engelska här), mutning (demokratin funkar inte toppen här, korruption) och en väska för lite (den va kvar i Etiopien) så styrde vi taxin hem till familjen Kinatas boende. Där blev min far genast populär, det var kul att se hur stolta mina kongolesiska föräldrar var över att ta emot honom. Vi satt hela eftermiddagen och pratade (växelvis engelska, franska beroende på hur mkt de förstod), drack juice och åt jordnötter, tittade på kort och kartor och sedan också brakmiddag med massa kongolesisk mat, det var en riktigt fest. Särskillt gött var det då jag väldigt sällan tar mycket tid och bara hänger med min familj, i vardagen går man mycket om varann och träffas bara en stund på kvällen, så detta var en investering även för mig och våran relation.

Den knappa veckan som farsan var här hade vi mestadels ett fullspäckat program. Vi bodde på frälsningsarmens vandrarhem, vilket gjorde att det även för mig kändes som semester, utan bestämda tider att komma hem på kvällen. Jag drog med farsan på nästan allt som hör min vardag till. Vi va i kyrkan, hängde hos de familjer (tonys och prefinas) där jag annars spenderar mycket tid. Vi var på två utflykter och såg lite av landet, bland annat ett fett fint badställe i byn Kintele, och en utomhuskyrka i Kelekele samt några viktiga platser för den svenska missionen som ägt rum här i stor utsträckning. Vi hängde mycket med mina kära vänner dada och venus, då dom kan engelska vilket underlättar. Venus ser numera M. Eriksson som sin adoptivpappa och jag går under namnet sister. Jag drog även med farsan på några av alla kulturgrejer jag brukar hänga på, t ex hotel Micheal där min vän och tamtam-lärare tony spelar jazz, och dessutom ett väldigt kongolesiskt reaggeställe.

 

Överallt där vi drog fram tog folk emot oss med öppna armar, jag har lite glömt vilken skillnad det är då detta numera är min vardag. Men det var många gånger som pappa reagerade på hur otroligt hjärtliga och varma folk är. Det var sjukt gött att ha någon här hemifrån så fick jag också påminnelse om min första tid här med alla första intryck och tankeställare. Det är också jätteskönt inför framtiden när jag kommer hem att det är någon mer hemma som sett livet här, blir nog lättare att hantera.

 

Veckan som pappa var här var även den sista veckan för Arvid, innan han tvingades åka hem till Sverige för att kurera sin mage som vart massa strul med. Jättetrist verkligen att han var tvungen att sticka, då ju han har vart in familj här nere, och vi har delat väldigt mycket av vardagen. Himla malaria som härjar. Jag är faktiskt den enda av oss svenskar som inte blivit drabbad än, vilket ja hoppas att slippa också.

 

Nu är det mindre än en månad kvar för mig innan återkomsten till fosterlandet väntar. Och jag blev väldigt påmind om att det faktiskt väntar ett slut på min kongovistelse när pappa och arvid åkte hem. Det är med väldigt blandade känslor jag tänker på 2 april, det är självklart folk ja saknar och längtar efter att få träffa i sverige men att åka ifrån alla vänner och livet här känner jag mig inte redo för än. Då är det ju skönt att det är en månad kvar, som visserligen kommer gå jättefort säkert, men ändå en tid att hinna smälta och njuta i fulla drag. Och jag vet ju att ja kommer komma tillbaka hit en dag, frågan är när.

 

Nu ska ja ta tag i dagens övningar som mestadels går ut på att göra lite skoluppgifter och senare i eftermiddag dra till kyrkan för CBE. Ta väl vara på er själva och varandra

Några kongolesiska företeelser

Kategori: Allmänt

Tänkte nämna några roliga/konstiga/anmärkningsvärda eller varför inte bara annorlunda företeelser som jag möter i min vardag här i varma afrika. Det är många gånger per dag som man stöter på beteenden eller stukturer som inte är som hemma som ja väldigt gärna vill komma ihåg, men ofta faller dom i glömska. Ska i allafall göra ett försök att rota i maskineriet och stapla upp några ja stött på idag.

Det finns väldigt få parker och liknande områden där man bara kan hänga runt här, folk har inte den vanan att umgås. Men idag gick ja igenom en skogsdunge som ligger nära mitt kvarter och upptäckte att de var väldigt frekvent med studenter som gjorde sina läxor där. Skönt sätt att koppla av lite och få nåt vettigt gjort också. Det som var märkbart var dock att hälften av alla studerande gick runt sakta men säkert i sin egen värld och läste högt för sig själva ur sina anteckningar. Försökte tänka mig in samma situation i sverige vilket var väldigt underhållande.

Nog för att könsrollerna här i allmänhet skiljer sig mycket hemifrån så är det i synnerhet i en situation som ja alltid finner lite skrattretande när det händer. Nämligen att killar är så fruktansvärt töntiga och inställsamma när de träffar nya tjejer, vilket verka impa rätt bra på de flesta kongobrudar. Det kan t ex va en situation där någon har med sin syster eller tjejkompis, då blir de alltid lite poesi-battle med väldigt vackra franska ord om ”vilka vackra ögon du har”, ”ditt namn rimmar ju på blablabla vilket tyder på att du och ja skulle passa väldigt bra ihop”och ”det var ett otroligt stort nöje att äntligen få stifta bekantskap med dig”. Alltmedan tjejen ifråga står och småfnissar och är uppenbart nöjd ut med uppmärksamheten.
Väldigt töntigt men roligt att betrakta utifrån.

Det har många gånger slagit mig att om man skulle likna miljön jag rör mig i med någonstans i sverige skulle det vara en musikfestival. Gatorna är oftast av lera som blir oframkomliga och förstörda när det regnar, men det hindrar inte folk från att använda dom och traska runt i geggan. Det tycks bo för mycket folk på för liten yta, folk lever i sina små parceller (typ lika stora som tält) som dom delar med sina 8 familjemedlemmar. Det är varmt och folk är ute och rör sig nästan dygnet runt. Det är ofta hög musik och mycket liv och rörelse, folk som står och dansar på gatan och kan gå och sjunga högt för själva utan att det är onormalt. Den största skillnaden är att folk här inte är onyktra så det smäller om det och beter sig dreggigt. En väldigt stor skillnad är också att en festival i sverige är något provisoriskt, som jag tror de flesta besökare inte skulle vilja leva i året runt. Men här är det verklighet, vilket ger liknelsen en tänkvärd och kanske lite deppig twist. Fortsättningsvis så är det vissa få som betalt extra för camping deluxe (detta, i kongos fall, ofta de som jobbar för staten eller militären) vilka är försedda med rinnande vatten i toan och duschen istället för hålet i marken, dom bor mer centralt, närmre ”festivalområdet”, där det är betydligt mer städat och lugnt.
Så nu kan ni tänka er lite omgivningen i min vardag.

Jag har vant mig väldigt grundligt att få extra uppmärksamhet, bli lite särbehandlad och uttittad som vit bland kongoleserna. Särskilt då folk här i allmänhet visar väldigt tydligt vilka de pratar om och vad de tycker. Men en sak som ja verkligen tycker är skrattretande är att vad jag än gör så är det nån som tycker det är helt fruktansvärt roligt och förvånandsvärt. Det kan handla om att äta en banan, sitta på en buss eller klappa med i en sång när nån sjunger så är det alltid blickar och fingrar riktas mot en och folk som säger ”titta, mundelen äter” eller liknande. Det är som att jag inte är människa utan förväntas agera utomjordiskt i allt jag gör alternativt inte agera alls.
Jag har ett bestämt mig för ett nytt sätt att hantera denna uppmärksamhet, nämligen att inte bry mig så mycket. Ofta går jag runt med tanken att göra så lite väsen som möjligt för att man vill passa in och inte trampa nån på tårna. Men ja märker att jag njuter mer av livet och att andra får skratta mer om jag är mig själv, och agerar som jag skulle gjort hemma.

Det var allt för denna gången, lovar att det kommer fler liknande betraktelser. Det är när ja kommer in i nåt visst mood och börjar betrakta vardagssituation utifrån lite mer, vilket ger mig väldigt mycket tankeställare och även underhållning.


för övrigt väntar nästa vecka en väldigt trevlig händelse, nämligen ankomsten av monseigneur Eriksson som kommer och gör brazza osäkert en vecka och hälsar på sin dotter, det ska bli fett kul!
Mundele me kwenda (vitingen drar vidare)
allt gött!

 

Oinspirerat blogginlägg

Kategori: Allmänt

 hej, ja krystar lite fram dehär inlägget då ja sällan känt mig så omotiverad på att författa något som ska läsas av andra. Men känner att det ändå är dags för en uppdatering då de va long time since ja tog tid för internet och kontakt med verkligheten i sverige. Det är helt sjukt egentligen hur ja kan trivas så vida pass i kongo.
Jag mår helt enkelt jättebra och gillar mig vardag, som nu verkligen har blivit en vardag med vanor och rutiner, trotts att dagarna ser väldigt olika ut. Eftermiddagarna innebär massa samlingar och aktiviteter som pockar på uppmärksamheten, antingen i kyrkan eller på gothia.
Gothia känns bra nu, lärt känna barnen lite och känner mig framförallt trygg med de andra tränarna. Jag har även börjat få privatträning på akrobatik för att ja ska ha lite mer att lära ut till barnen, vilket resulterar i svett i kopiösa mängder och konstant träningsverk, men de är fett kul! Både CBE (bibelstuidegrupp) och söndagsskolan känner ja mig hemma i, och franskan flyter mer och mer, dessutom har ja börjat lära mig lite munukutuba (ett av lokalspråken) vilket är mkt roligt.
 
En hel del förmiddagar har ja på sistone spenderat hemma hos första patorns hus där ja lärt känna äldsta dottern bra, och det är något ja är oerhört tacksam över, att äntligen ha fått en tjejkompis. Vi har bland annat vart på marknaden, ja har lärt dom baka kladdkaka (riktig hit) och idag så flätade prefina hela mitt hår i massa inbakade flätor längs med huvudet. Som vanligt känner ja mig som en bebis eller flinits, men kongoleserna tycker de är väldigt vackert. Hur som helst är de skönt att slippa tänka på hår som blir smutsigt och svettigt alldeles för snabbt. Särskillt då det den senaste veckan blivit betydligt varmare.
Över 30 grader och gassande sol varje dag, man får vänja sig vid att vara ständigt blöt och att lukta illa. Passande nog så har en av systerdöttrarna flyttat in i mitt rum för att vi har hennes mamma på besök någon vecka, så vi delar säng i ett jättelitet rum utan fläkt och med morgonsol. Jag badar varje morgon. Detta är dock inget ja låter ta så mkt fokus, för oftast njuter ja av att slippa frysa som ja skulle gjort på lidingö med dåligt isolerade stenväggar.
 
jag tänker inte lika mycket på orättvisor och liknande globala frågor som ja gjorde i början av min vistelse, antar att det också bara är ett tecken på att ja kommit in i en vardag här. Något ja tänker mycket på däremot är min tro. Fortfarande finns många funderingar på hur min tro och kongolesernas skiljer sig, för de gör den på många punkter. Och det gör mig förvirrad och ja frågar mig vad som är sanning egentligen. Men jag blir å andra sidan styrkt på många plan då jag omges av många kristna som ja kan diskutera och dela tankar med. Kan bara konstatera att tron alltid är färgad av kontexten och samhället man lever i. Det är jätteskönt att vi i min familj har vanan att be och läsa bibeln tillsammans varje kväll. Jag tycker om min familj, dom är riktigt fina!
 
Lite annat som hänt sen sistens är att vi vart på ungdomsläger där ja åt nåt kasst och blev liggandes i ett hörn hela helgen på en matta och spydde, diarreade och sov, det var en upplevelse det. Flera födelsedagar har firats a la kongo med dans musik och massa mat. I fredags var vi ute på nattklubb jag stina alexandra och 4 kongokillar, vilket var fruktansvärt roligt.
 
Ha det fint där hemma, jag saknar er fastän det inte låter så när ja skriver. En sak som tyder på det är att jag har börjat drömma väldigt realistiska men skumma grejer om folk och händelser hemma. Härom dagen var de t ex jag frida och filip som imiterade morbror Anders småländska , och natten till idag var jag med pappa på älgjakt för första gången, och alla hade inlines på sig. Skumt men kanske inte så dum idé ändå.
En blöt kram kommer lastat från södra halvklotet!

fler än 16 000 ord från min vardag, äntligen! håll till godo

Kategori: Allmänt

I <3 PN

Kategori: Allmänt

jag är just hemkommen från min första och troligen enda semestervecka här i Kongo. Den ägde rum i Kongos andra största stad, Pointe Noir, som ligger på atlantens kust. Dit begav jag och Arvid oss med tåg för en vecka sen. Det i sig var en vacker upplevelse, då vi under 15 timmars tid fick se hela södra Kongo från en luftkonditionerat SJ-liknande tåg.

Vi var där över nyår, men nu går jag händelserna i förväg då det dessförinnan var en annan viktig högtid. Min första kongolesiska jul var riktigt fin. Ingen julklappsstress eller press på att den här dagen ska va så himla mycket bättre och roligare än alla andra dagar. Vi hade dock en väldigt go dag, först käkade jag och arvid finfrulle på en restaurang, sen drog vi till kompis Dada och hängde där med ytterligare en kongovän, gjorde fruktsallad och tittade på sunes jul(det var mest jag och arvid som uppskattade). På eftermiddagen var vi bjudna till Maria tsm med 2 äldra par som är mer eller mindre svenska, och där var det riktig jul med orealistiskt mycket mat. Brakfika, julmat sen julgodis, mumma. Sen bar det av till kyrkan där natten spenderades i glädjeyra. 500 pers befolkade kyrkan från 22-07 med predikningar, sånger och dans till Guds ära. Jag sjöng 3 låtar på svenska, engelska  och franska vilket var riktigt uppskattat och jag fick känna på hur det är att vara kändis. Imponerande vilken energi dom besitter som orkar hålla igång hela natten.

Nu tillbaka till PN. Pga oljeplattformarna är det betydligt många fler västerlänningar där och det yttrade sig i att man inte känner sig mindre uttittad och stadskärnan nästan ser ut som europa. Skum kontrast, men oftast njöt vi av att så var fallet. Jag fick äntligen chans att bada, vilket jag tog varje tillfälle som bjöds att göra. Vi blev mycket meddragna av våra brazzakompisar som också var nere över nyår. Var på museum, kollade utsiktsplatser och hängde hemma hos de vi kände. Samtidigt som oss var även stina och alexandra med familjer där, och en dag hängde på det s k paradie hotel där alexandra med bihang bodde. Det var den sjukaste kontrast jag var med om. Först tog vi 2 bussar ut på landsbygden där folk bodde i skjul och såg väldigt förvånade ut när två vita ungdomar kom gående mitt på dan när det är som varmast. Sen gick man 1 km på en liten sandväg för att komma fram till ett superlyxigt resort dominerat av vita, rika turister. Fastän omgivningen var fantastisk med massa palmer, privat vit sandstrand och mosaikpool så hade jag verkligen svårt att slappna av. Det är ju sjukt att det är så det funkar när vi västerlänningar turistar. Vi åker till ett ställe där lokalbefolkningen har de fattigt och snor åt oss de snygga vyerna och vackra naturen för att vi tycker att vi gjort oss förtjänta av det. Att ”unna sig” är ett fruktansvärt lyxverb, som ja faktiskt tror att de flesta europeer, inklusive jag, gör i för stor utsträckning. Varför är jag värd det när merparten av världens befolkning inte har en chans att göra desamma. Varför kan inte världen vara rättvis?

I övrigt känns de gött att komma tillbaka till Brazza och jag ser fram emot ytterligare 3 månader här. Dock så har ja längtat hem mer än någonsin innan idag, det började med att ja drömde väldigt realistiskt om att anni och haj hade födelsedagsfester, och nästan alla vänner var där. Sen satt ja nyss och skrev vykort vilket fick mig att sakna er där hemma! Men jag vill inte tänka på hur mycket  ja kommer sakna mitt liv och människorna här när det är dags för avfärd. Varför kan inte världen vara mindre?
Många frågor, få svar. Men det är väl det såna här volontärhistorier ska tjäna till. Nu ska jag sova för att åka på ytterligare en ungdomshelg imorgon, denna gången lite mer förberedd än förra.
Kram på er och ta hand om er och folk i er närhet!

resan är målet

Kategori: Allmänt

Ett inslag som ja verkligen gillar i min vardag är att åka buss. Det gör jag i princip varje dag för att ta mig antingen till centre ville, till gothia, till asu(kyrkans center), till någon kompis eller till ccf(kulturcentret där det hängs en hel del). Att åka buss kostar knappa 3 kronor, och går till såhär. Man ställer sig på en busshållplats (utmärks oftast av att det är en folksamling som inte rör sig), väntar in en grön minibuss med en bussutropare som deklarerar skrikande vilken riktning bussen har. Det finns inga bestämda rutter utan busschauffören får själv bestämma vart hhan vill åka just idag. Ibland kan man få stå 40 min och vänta sen kommer plötsligt tre bussar som ska till samma ställe. Väl på  bussen är det alltid hög, afrikansk musik på, och nästan alltid fullsatt med folk. De flesta bussarna är gamla och slitna, förutom en typ som folk kallar ”europabussen” som t om har AC – den är väldigt ofta fullsatt. På varje säte avsatt för 3 får det utan problem plats 4 eller 5 och man kan oftast inte sitta med benen rakt fram för knäna stöter i sätet framför. När man ska av skriker man ”arret”, då stannar bussen på nästa hållplats och man får krångla sig ur bussen graciösast möjligt. Det är fett imponerande för övrigt, afrikaner är i regel rätt stora, ändå så lyckas dom alltid ta sig i och ur bussen tusen gånger smidigare än mig. Men hälsar oftast på alla när man går av och på, det är väldigt ofta man ger upphov till konversationer i stil med ”titta, mundelen åker buss”. En gång var det en liten tjej som började storgråta när ja satte mig jämte henne(hon hade aldrig sett en vit innan), vilket utlöste ett asgarv från samtliga bussresenärer. Svett är rätt frekvent i samband med bussåkande också, men det är alltid gött med korsdraget som bildas när chauffören bränner på. Man blir ofta sittandes längre än planerat i bussen, pga embotiage (traffikstockning) och även pga vägarnas skick. Det är inte konstigt att kongoleser inte är så lättstressade. När det har regnat t ex, då är det tekniskt omöjligt att komma i tid till saker, för vägarna är oframkomliga, då tjänar det inget till att stressa upp sig.

För mig har bussåkandet blivit den bästa stunden på dagen att reflektera och fundera. Det är så gött att susa förbi brazzavilles alla stadsdelar till tonerna av ofta nån kongolesisk lovsångsskiva tillsammans med alla människor. Jag får väldigt ofta aha-upplevelser när ja åker buss, och man får tid att inventera allt bra som händer i livet här, och även chans att fundera på alla saker som är jobbiga och orättvisor man ser. Det är något ja vill rekommendera till er där hemma, ta tillvara på transporterna. Behöver inte alltid vara bara väntan eller outnyttjad tid, njut av varje sekund.

Det var en liten vardagsbetraktelse det, ta hand om er! kram

Ungdomsläger a la kongo

Kategori: Allmänt

hej dagboken! Nu var det dax för en uppdatering om några händelser som vart med och format min vardag till ännu lite bättre, mer spännande och utmanande. Helgen som passerade (som för övrigt va advent slog det mig nu) spenderade jag, arvid och 150 kongolesiska ungdomar på en andlig retreat ute på landsbygden. Det var tre intensiva, intrycksfulla och härliga dagar. Vi åkte i som vanligt överfulla, skraltiga bussar som hade vissa problem att ta sig fram överallt på lervägarna då det är regnsäsong och uppförsbackarna lite för branta. Vi höll till vid en lägergård som var belägen på en kulle utanför Linzolo (typ 5 mil söder om brazza). Utsikten var helt fantasiskt!! När vi fick en liten guidning genom byn stötte vi på i princip alla exotiska frukter jag hört talas om (plus många fler som ja aldrig sett) inom en radie på typ 100 meter. På fredagkvällen började utomhusmötet med bön men blev avbrutet efter en stund pga våldsamt oväder. Fick senare veta att blixten slagit ner i ett flygplan som störtat i en stadsdel i brazza som dödat 50 människor, det blev ett böneämne under helgen. Efter ett långt och hårt oväder fortsatte mötet, och återigen bekräftas fördomen att kongoleser inte är rädda för att ta lång tid på sig. Framåt 2 blev jag och arvid ändå trötta, och gick och la oss bland de första. Vi fick hedersplatserna då vi fick dela på en 90cm-madrass till skillnad från de flesta som sov på stengolvet eller på gräset (floden). När klockan slog 5 tyckte lägerledningen att de var dax att gå upp, och vi började med morgonbön och sen ett bad i floden (äntligen fick johanna bada!!) sedan hjälpte vi till i köket, fett kul att få lära sig fixa lite kongomat. Jag blev t ex expert på att stycka kyckling (go veg!) vilket jag aldrig prövat innan, högg mig dock lite i fingret, så kongoleserna fick ta hand om den stackars mundelen. Och det slog mig också, när vi har läger i sverige går det alltid ut på (som så ofta annat) att va så effektiva som möjligt. Då är det snabbmakaroner och färdiga köttbullar som gäller. Här däremot lägger massa människor ner hela dagen på att förbereda hur mkt mat som helst från grunden. Det mesta vi käkade var riktigt gott; risgröt, kao (nån bönröra), friterad kyckling och tomatsås. Lägerdeltagarna rörde sig i princip inte från kyrkbänkarna förutom när vi skulle käka. Jag tyckte det var väldigt gött att slippa träsmaken och dessutom få chans att lära känna de andra som var i köket. På kvällen var det kulturkväll (det verkar va grejen här) då alla ska medverka. Även denna kväll var vi klena svenskar dom som kastade in handduken först då klockan närmade sig 2. 4 timmar senare var alla uppe och i floden för att bada igen. Stod även och diskade med kongoflickorna i floden, kändes väldigt idylliskt. Tanken var att helgen skulle sluta vid lunch, vilket gärna blir eftermiddag, och inte helt oväntat senare än så också. Istället för 4 bussar kom en, det blev lite strid om platserna (jag och arvid blev dock inputtade, jobbigt med särbehandling) sen körde dom oss till utkanten av brazza där vi skulle sitta och vänta medan bussen återvände och hämtade de andra. Då kom ett till spöregn, vilket gjorde att bussen inte kunde åka iväg och det blev lite status quo. Men ingen blev uppstressad för det (förutom jag och arvid) utan istället fortsatte dom med bön och lovsång där vi hade slutat. Vi blev sittande på stengolvet i kyrkan fram till midnatt innan alla hade kommit från Linzolo och vi kunde splittras. Det var väldigt skönt att komma hem och få äta och sova. Nu ska jag berätta om min vardag. Jag har fått lite rutiner nämligen. Det är tisdagar och torsdagar som avses. Då har jag på förmiddagen musikstund i kyrkan med Tony, en musiker som kan spela allt, och han lär mig verkligen allt. Vi ska mest spela tamtam (afrikanska trummor), men spelar även mkt piano och sjunger (han säger att ja måste slänga bort min svenska blyghet och ta för mig vare sig rösten spricker eller inte). Det är väldigt kul att få lära sig musik. På eftermiddagen åker jag ut till mfilo för att ha gymnastik. Det börjar också det kännas som en naturlig del i vardagen, och fastän det är svårt så har jag alltid en bra känsla när jag går därifrån. Man träffar verkligen mycket barn, som oftast inte har det så fett, och får vara där som en förebild och försöka se alla. Jag älskar när solen börjar gå ner och himlen blir rosa och alla lag samlas på fotbollsplanerna och ber innan dom skiljs åt för dagen. Det är så himla vackert! Sköt om er i vinterkylan, bygg en snögubbe åt mig

brazza

Kategori: Allmänt

Snart har jag varit här i en månad, EN MÅNAD. Det är stört, det är 1/5 av tiden. Usch, ja vill inte att tiden ska gå så fort. Jag har inte ens kommit in i vardagen än, men plötsligt fick jag lite tidsnoja. Men jag antar att de kommer hinna ändra sig snart, men i nuläget känner jag inte ett uns av hemlängtan. Det är verkligen här och nu jag vill vara, är otroligt tacksam för möjligheten att få va här. Med detta lilla lyckorus förstår ni säkert att ja mår ganska bra i mitt kära kongo. Jag tänkte fortsätta i glädjens tecken då jag ska berätta lite vad som hänt på sistone. Jag börjar med gårdagen. Under helgen hade mayangui (församlingen jag tillhör) ordnat en kulturfestival. Igår var det sångtema, och alla grupper skulle uppträda med varsina ”konserter”. Det skulle börja 15, men i vanlig kongolesisk anda brydde sig ingen om det, utan vi ägnade en bra stund med att öva på våra sånger, hänga runt lite och vänta. Vid 17 var ändå de flesta på plats och programmet kunde börja. Sen följde nästan 3 timmar av konstant lovsjungande från barn och ungdomsgrupper från hela brazzaville. Alla grupper har speciella högtidsdräkter, och jag hade fått låna en skrud. Vår grupp råkade ha helvitt, vilket inte gjorde mig mindre blekare. Vi var sist ut, och sjöng mest sånger på lingala och kikongo som ja gjorde mitt bästa för att härma. Utan att ha bestämt något om rörelse så verkade alla övriga i vår grupp kunna nån koreografi som jag också den gjorde mitt bästa för att följa. Vårt uppträdande urartade sedan i någon sorts glädjefest, där publiken stormade scenen och alla svängde glatt på höfterna och sjöng för full hals till Guds ära, fantastiskt! Trotts att det är svårt att smälta in då man får orealistiskt mycket uppmärksamhet så börjar ja ändå känna mig hemma i ungdomsgruppen och i församlingen. Det är fett! Idag har jag spenderat 4 timmar och knappa 45 svenska kronor på att bli lite mer afrikan. Jag har nämligen fått hela min kalufs arrengerad i svinmånga flätor. I nuläget är de dock ingen jättegrann syn, det tar visst ett par dar för dom att ”lägga sig” så att de inte sticker ut som antenner från huvudet, så ja väntar med spänning och hoppas att inom kort se mindre alien och mer kongoles ut. Det var i vilket fall värt den skamset lilla summa pengar (min familj sa att de var ett överpris pga min hudfärg). Att få sitta och språka med sköna kvinnor och dessutom titta på en såpopera från Ghana, som var dubbad till lingala av en enda kille som sa alla repliker utan nån som helst inlevelse. Det hade däremot mina medåskådare, som skrek högt i nästan varje scen. Då mina basic needs behövde tillfredställas under processen fick jag hjälp genom att t ex kissa i ett avlopp i ett mycket smutsigt skjul, och därefter bli serverad manjock och fiskinälvor (slemmigt men mättande). Efter min frisering begav jag mig till kyrkan, där ungdomsgruppen hade årsmöte. Jag kom 50 min sent, då var de precis klara med inledningen och skulle till att godkänna dagordningen. Jag hade bredvid mig en skön tjej som ja snackat lite med innan, som agerade kommentator åt mig under mötet, vilket var väldigt underhållande. Dom gillar verkligen att ha möten här, eller kanske snarare att de inte är rädda för att saker och ting ska dra ut på tiden och inte rädda för att ta konflikter. Det var flera gånger som de hettade till med folk som ställer sig upp, ropar i mun på varann och någon som lämnar salen (då de diskuterade saker som ja uppfattade som helt oväsentliga, typ huruvida man skrivit fel om hur många bruna stolar de hade att tillgå). Detta följde alltid av att någon begärde ordet och läste något ur bibeln som undervisar om enheten i Kristus, och vikten av att respektera varandras åsikter. Minst sagt underhållande att sitta lite på sidan av och iaktta och reflektera. Såhär är det med allt som händer, varje dag är full av intryck och massa grejer som jag tänker att ja ska dela med mig av, men ni får nöja er med ett väldigt osammanhängande axplock av upplevelser och intryck. Hoppas jag lyckas leverera ett helhetsintryck som inte är helt oense med sanningen. Tack för idag, slut för idag!

dimanche

Kategori: Allmänt

GUDSTJÄNST För första gången i mitt liv har jag varit på en äkta afrikansk gudstjänst. Den gav verkligen själ för sitt namn, för tjäna gud det var precis vad man gjorde. Vi började klockan 9 i morse, och höll på till 13. 4 timmar innehållande mycket musik, sång, bön och pålysningar. Det var lite speciellt idag för vi skulle välkomna han som är ansvarig för hela ungdomssektionen i eglise evangelique, detta medförde att alla grupper medverkade, och det var rättvis uppdelning minsann. Samtliga grupper (vilka var många) sjöng minst 4 sånger var, dessutom mellan varje programpunkt så går mötesledaren upp och pålyser vad som kommer näst. Detta drar ut på tiden, kära ni. Men det var en riktigt härlig gudstjänst ändå, med mycket härliga rytmer och svängande tjocka afrikanska kvinnor som prisar Gud. Jag och arvid blev även vi introducerade, och fick som tur va sitta på sköna stolar tillsammans med de andra ungdomsansvariga. Det fick däremot inte söndagsskolebarnen, som satt på en hård träbänk utan ryggstöd under hela gudstjänsten, det skulle inte svenska barn palla, den saken är säker. Nästan alla var idag klädda helt i vitt, för att det var extra högtidligt. Dom ska skaffa fram såna dräkter till oss också säger dom, det kommer inte va en vacker syn. Jag känner mig väldigt blek redan som det är. Jag börjar redan känna mig hemma min församling, där jag kommer vara och hjälpa till med barn- och ungdomsarbetet (blir nog snarare dom som hjälper mig). Mayangui heter kyrkan, vilket betyder glädje på monokutuba (kikongo). Nu krävs bara att jag börjar lägga folks namn på minnet, och även anstiken. Jag har hälsat på så många som redan uppenbarligen vet massor om mig men som jag tror jag ser för första gången. Något som är synd att nästan alla jag pratat med mer än bara presentation varit killar. Det känns lite svårt att komma in bland tjejerna, det blir mycket naturligare med killarna. Vet inte om det säger något om kulturen och könsrollerna här, vilka inte alls är som i sverige, eller om det bara är så att många killar uppenbarligen väldigt gärna har en vit kompis. Men det är något jag känner att jag vill jobba på, hoppas det kommer ge sig med tiden. Nu ska jag ta tag i min söndag och vila lite. Bonne dimanche! Senare samma söndag. FIESTA Nu har jag upptäckt en annan sida av kongo, även den innehållande mycket av sång dans och fullsmockat med folk. Jag blev ikväll medtagen av mina två kongoleser dada och vhan till en boite, dvs uteställe. Mycket roande, dels för att ja för första gången sedan min ankomst här fick dansa till lite afrikanska rytmer, dessutom kul att upptäcka det tillsammans med två som känner stället. På det stora hela såg det ut som hemma: mkt folk, bar i ett hörn och dansgolv i det andra. Dels så lärde dada mig att dansa rumba, den typiska kongodansen enligt dom. Inte alls såsom man tänker att afrikaner ska dansa, man står tätt intill varann och svänger ytterst lite sida till sida med höfterna, väldigt intetsägande och trist dans, men den skulle visst vara sensuell, jag tröttnade väldigt snabbt. Det var roligare när musiken kom igång, då vi alltjämt ackopangerade till afrikanska rytmer svängde loss rejält på dansgolvet. Ett mycket roande fenomen var att alla på dansgolvet trängdes framför spegelväggen för att få komma längst fram, och alla stod sen vackert uppradade efter varann, samtliga vända mot spegeln, som på en dansklass alltså. I vilket fall så stämmer min förutfattade mening att kongoleserna kan sin dans, dom har de i kroppen, sjukt gött att se. Observeras bör att jag faktiskt inte blev fullt så uttittad som ja förväntade mig att bli som enda vit, vilket va skönt. En väldigt lyckad kväll helt enkelt, det ska göras om. Dans är lycka!

Mboté

Kategori: Allmänt

 I detta nu sitter jag i vardagsrummet i mitt nya hem. Sen sist har jag nämligen gått och blivit kongolesisk dotter. Jag bor numera tillsammans med mama, papa och frère Kinata i ett mysigt litet hus i stadsdelen plateau de 15 ans, en bit utanför centrum. Jag har bott här i två dagar nu, och det känns väldigt bra och naturligt att vara här. En bidragande faktor till det är att de redan innan ja flyttade in kallade mig sin dotter, och att de är så fruktansvärt gästvänliga och välkomnande. De har de ganska bra ställt, med två hembiträden och bil. Däremot inget rinnande vatten, vilket är en ny erfarenhet hur man uträttar sina vanor. Det är konstigt va många grejer vi är beroende av hemma i sverige, eller rättare sagt tror oss vara beroende av. Människor här klarar sig ju minst lika bra utan massa moderna inrättningar och materiella tillgångar, det är bara vi västerlänningar som känner oss lite missanpassade när ens vanor blir störda på olika sätt. Men det är en bra övning, att få sina vanor och självklarheter ifrågasatta.
En annan sak som präglar les Kinatas, är deras regelbundna vana att be. Varje person som kommer och gästar hemmet, och varje gång det uppstått nån svårighet så har de stämt in i gemensam bön. Det känns så gött att få bo bland människor som sätter sitt hopp till Gud så påtagligt, det är riktigt inspirerande och sammanförande, då det känns som att vi förstår varann riktigt bra när vi har samma syn på livet. I måndags blev jag av mama Kinata medtagen till kyrkan där jag kommer hålla till i deras olika verksamhet, det var ett 2,5 h långt möte på Kikongo, som jag fick förklarat för mig väldigt sporadiskt. Men det var gött ändå, skönt att äntligen få vara på plats för att kunna börja ”jobba”. Jag blev framdragen att säga en hälsning till församlingen som tack för att ha tagit emot mig, och fick ett bibelord som ja ska ha med mig under tiden här, sen blev jag hälsad på framför alla av de ansvariga för dikongruppen och församlingssekreterare. Det har jag lärt mig, att man är inte rädd för att dra ut på tiden här. En sånt moment, som att berätta att jag kommit och vem jag var, blev liksom en egen programpunkt som tog rätt lång tid. Ikväll ska jag va med på ungdomsgruppen för första gången, det blir spännande, lite nervöst för ja vet inte vad som förväntas av mig, men det ska nog gå bra.
 
Andra grejer som hänt sen senaste inlägget är t ex att jag har spytt, haft diarré, svimmat och sovit 1,5 dygn i sträck. Det var första afrikasjukan, antagligen för att magen reagerar skumt på alla förändringar, eller för att jag inte varit tillräckligt noga med att tvätta händerna innan maten. I vilket fall så sa magen ifrån och hela helgen låg jag mer eller mindre däckad. Började även första kvällen hos min familj med att spy efter maten, vilket kändes väldigt otacksamt. Men nu känns de bättre, utan nån vidare matlust förvisso, men de ska nog ge sig tids nog.
 
Igår var jag på mfilo, på gothias fotbollsskola och blev inslängd som gymnastiklärare bland massa barn. Det var skoj, om än rätt oklart till en början för jag hade ingen aning om vad dom har för vana att träna på. Men i slutet kändes de iaf riktigt kul, barnen va jättehärliga och de andra ledarna också. Gött att få träna lite, det känns i kroppen idag.
Det känns gött att saker och ting börjar ta form, även fast konturerna är väldigt vaga för vad vi faktiskt ska göra här än. Men jag känner på mig att de kommer bli bra. Har även hängt lite med några kongolesiska ungdomar som spelar teater, dom är assköna och tar hand om mig mycket bra.
 
Det får nog vara allt för nu, har inte mkt skrivarglöd idag, så det får räcka.
A bientot!

Mundele

Kategori: Allmänt

idag är de fredag och vi har passerat den magiska enveckas-gränsen här i vårt nya hemland, det känns alltjämt väldigt bra att vara här och det hoppas jag det kommer att fortsätta att göra. Det känns fortfarande som vi är lite i startfållan då vi varken har flyttat in till våra familjer än (vilket vi ska göra under helgen) eller vart i våra respektive församling där vi ska jobba. Så, nu till vad jag gjort sen senaste uppdateringen. Mundele är lingala och betyder viting. Det faktum att jag råkat födas som vit västerlänning gör sig ständigt påmint. Dels folks blickar och tillrop när jag går runt i stan här, dels att jag bränt mina axlar i solen (använd solkräm johanna!), men också när jag pratar och disktuerar med mämnniskor. Det är frustrerande att vi på många områden är så olika och har så olika förutsättningar. Jag kan känna att jag skäms lite över att ens ha möjlighet att vara här. För det skulle aldrig funka åt andra hållet. Vissa säger att mundele bara är en komplimang – att de efter att ha pratat med en vit kan gå och skryta om det för sina kompisar, medan vissa menar att vita på nåt sätt blivit en symbol för förtryck och orättvisa. Jag har fler än en gång under denhär hösten skämts över att ha det så bra, mina problem som jag tycker är jobbiga är ofta så otroligt intetsägande och irrelevanta. Vad ger t ex mig rätten att åka på utflykt till den kongolesiska landsbygden och ta kort på människors vardag? De skulle ju aldrig kunna göra motsvarande. Nog ältat för nu. Jag bor fortfarande på ASUdh, kyrkans gästhem här. Här är det alltid mycket folk och alla är väldigt snälla och välkomnande, främst mina nattvakts-vänner hänger jag med varje kväll. De lär mig saker om kongo, och jag försöker delge min verklighet. Igår bjöd jag dom på svenskt godis, vilket var en riktig höjdare efter att vi käkat ris med händerna, vilket gick oväntat bra. Detta blir alltid ett bra avslut på dan, då jag flera gånger känt lite frustration över att vi umgås rätt mkt med svenskarna, vilka alla är jättesköna, men det är ju inte därför vi är här. Men det blir lätt så nu i början, när vi inte har så mycket konkreta uppgifter, det kommer ge sig med tiden. Det är grymt kul att få snacka franska igen, som ni kanske förstått, och dessutom få lära sig nya ord. Många relevanta ord såsom myggnät och lera har lagts till i mitt vokabulär. Dessutom några få fraser på lingala, ett av de två nationalspråken i kongo (det andra är kikongo), jag ska gå in för att lära mig något av dessa två, det vore gött att kunna. Hittills denna veckan har vi haft möte med ungdomsansvariga för hela kyrkan och spånat lite om våra uppgifter. Jag ska förmodligen va med i en bibelstudiegrupp, scout och kör. Och dessutom va volleyboll och gymnastiktränare, vilket känns grymt kul! Vi har varit på utflykt till mansimou (en av stadsdelarna) och ut på landsbygden i det otroligt vackra och gröna landskapet. Igår sprang jag en mil i ösregnet, vilket var sjukt skönt förutom det faktum att jag hade vit t-shirt som blev helt genomskinlig vilket drog till sig om möjligt ännu fler blickar. Vi var dessutom på hiphopkonsert på kulturcentret här, det är kul att se att det finns grejer som liknar hemma. fastän de lever i ett samhälle med mycket fattigdom och korruption, sätter folk upp konstutställningar och skriver dikter precis som överallt annars. Att komma till kyrkan känns också det som att komma hem, förutom att de här är lite gladare och livligare, underbart! Igår fick jag kommentaren: ”det ser ut som du håller på att bli tjockare”. Jag skrattade då jag trodde det var menat som ett skämt, men senare fick jag det förklarat att det ska tas som en komplimang, ett tecken på att man ser ut att må bra. Där fick jag för den springturen. Det skulle iofs inte va konstigt om jag la på mig lite kilon, de lagar verkligen god mat här. Ofta fisk eller kyckling med nån grönsaksröra och till det ris, couscous eller nåt kongolesiskt påfund som kallas manjock. Detta är ett träd som dom bereder på olika sätt sjukt lång tid, för att sen få resultatet typ som palt. Både till smak och konstistens. Och alla här älskar det. Jag är inte helt övertygad, men det ska nog gå att vänja sig. Det som är bäst är ändå frukten. Vi äter mest mango, och den är verkligen himmelsk! Hoppas alla ni trogna bloggläsare mår bra och njuter av livet och mår bra. Jag mår väldigt bra och är mycket tacksam över att få va här, det är verkligen formande och givande att få lära känna ett nytt land och de människor som bor där. Så jag tänker fortsätta va nöjd med allt som livet ger, och uppmanar er att göra desamma! Mboté

uppdatering 1

Kategori: Allmänt

Blogginlägg! Hejhej världen. Här kommer fösta livstecknet från kongo, efter 3 dagar här på södra halvklotet känner jag mig levande i allra högsta grad. Det är konstigt hur mycket man hinner uppleva, känna och tänka på bara 3 dagar. Men så är det ju alltid när man är i nya sammanhang. I skrivande stund sitter jag på min säng i mitt lilla men mycket trivsamma på rum på ASUdh, kyrkans gästhem här i brazzaville. Det är en solig och varm dag i vanlig ordning, och komiskt nog hör jag tonerna från shakiras ”waka waka” strömma ut från den ständigt rullande, brusiga tjock-tvn som finns placerad utanför min. idylliskt! Så här till en början antar jag att det förväntas av mig att ja rapporterar vad som hänt sen vi kom hit, och detta ska jag försöka göra inte alltför utförligt då det känns som jag skulle kunna skriva en medellång roman om alla intryck. Vi kom i torsdags efter 28 timmar på resande fot, och möttes av ett helt gäng på maya-maya, mestadels svenskar samt ett par kongoleser. Första dagen, liksom de två senaste dagarna har vi hängt en hel del med stina och alexandra, fotbollsvolontärerna som är här samtidigt som oss, och de har visat oss runt mkt i stan och berättat om deras upplevelse av kongo hittills. Vi har varit på en kyrkogård (alla helgona), på marknad, gått längs kongofloden och igår va vi på öppningsmötet för gothia fotbollscentret. Mitt allmäna intryck av brazza så långt är att jag älskar det! Efter flera års längtan hit känns det fantastiskt att äntligen vara på plats! Människorna, ljuden från alla tutande taxibilar, träden och buskarna, de dammiga och sandiga vägarna, de färgglatt målade skjulen och t o m skräphögarna. Allt är vackert! Men eftersom det är så oerhört olikt min hemmiljö så brottas jag med frågan om hur jag ska lyckas komma in i samhället på ett bra sätt, att inte betrakta allt utifrån utan att faktiskt känna sig hemma och inte betraktas som störta turisten vart man än går. Där har vi en utmaning! Ett sätt som gör detta mindre omöjligt är det goa faktum att jag snackar franska. Det är underbart att äntligen få användning för den franska jag nött in i min skalle, och kongoleserna har i allmänhet en charmig och hyffsat lättförståelig accent, så vida de inte blandar in massa av sina lokalspråk vilket jag förstått att de gör när de pratar sinsemellan (för övrigt första gången i mitt liv jag använder det ordet). Arvid bor, pga våra olika kön, hemma hos ett svenskt/engelskt/kongolesiskt pastorpar och jag bor som sagt på gästhemmet. Detta har medfört rätt mkt tid skilda från varann, vilket i sig har medfört att jag fått mina tre första kongoles-vänner. Varje natt jobbar nämligen en Eli som nattvakt här på centret, och hans vänner Francois och George brukar hålla honom sällskap. Det har även jag gjort samtliga kvällar sen jag kom hit. Dom är assköna, och de är så gött när man känner att man förstår varandra trots alla kulturella skillnader. Dom kan jag fråga när ja undrar hur saker och ting funkar här i kongo, och dom är likaså väldigt nyfikna på vilket sammanhang jag kommer ifrån. Igårkväll satt vi t ex om gick igenom alla afrikas länder (vilket jag suger på), och george kunde varenda land, huvudstad och president i hela afrika (det är många – jag blev sjukt imponerad!) En fördom som blivit bekräftad flertalet gånger är det faktum att kongoleser tar det lugnt. Dels pga värmen såklart, men också att dom liksom inte ser någon anledning att stressa. Detta är något som jag vill ta efter mera, men för det krävs tålamod. Om de t ex har ett möte inplanerat en dag så planerar dom inte in nåt annat den dagen. Igår t ex skulle mötet börja 9 på mFilo, men istället lekte vi med barnen som va där och spelade på fotboll och väntade på alla och satta igång mötet halv 11. Jag fick just en vägbeskrivning till kyrkan att det är inte långt – tar bara 1,5 timmar att gå. När jag gick sträckan tog det däremot max en halvtimme. Chilla mera helt enkelt! Motgångar som jag stött på är så marginella att de knappt är värda att nämnas. Det skulle vara att väldigt många ropar efter en på stan vilket tyder på att det finns rätt mkt distans från ”mig och dom”. Att mina ben är sönderbitna av myggbett, välkommen malari. Jag får skylla mig själv att jag vill gå barfota i skjorts även på kvällen och att myggsprayet har förblivit ouppackat. Att jag ständigt är klibbig, detta är dock inte så negativt, eftersom ajg hela hösten gått runt och klagat på att jag fryser och längtat efter att få svettas lite, så det är bara att njuta! Nu blev det ett långt inlägg ändå, vilket ja visste redan innan, så cred till er som orkar plöja igenom allt. Nu ska jag på min första kongolesiska gudstjänst, det blir fett! Kram från afrika

Kongo-brazzaville

Kategori: Allmänt

Förra inlägget var inte något annat än skämt. anledningen till att jag nu gör återkomst på bloggen är endast för att på ett effektivt och logistiskt sätt informera mina anhöriga om vad jag sysselsätter mig med och hur jag mår i det stora landet afrika.
 
Nu är det bara en ynka kväll och en natt tills jag tar min i nuläget opackade ryggsäck och sätter mig på bussen från Jönköping för att komma ett steg närmare mitt nya hemland. I varje fall för en tid på 5 månader, då jag tillsammans med klasskompis Arvid beger mig till Brazzaville. Vad vi ska göra där är ännu ett stort frågetecken, men min förhoppning är att jag ska få hjälpa till med det jag kan i någon av alla församlingar i Brazza, och även att min vistelse ska utmana och påverka mig som människa, i min syn på livet och andra människor. 
 
Nu när jag sitter och funderar på det känns de rätt overkligt att jag ska få åka till Kongo, det har under många år varit en dröm att få prova på att leva i ett fransktalande land i afrika, nästan så pass att jag slutat tänka att den drömmen skulle bli verklighet. men nu är det alltså dags, och jag känner mig fett redo att äntligen få dra dit! Mycket tack vare den utbildning vi fått på lidingö folkhögskola, där vi fått lära oss massor om olika globala frågor, men framförallt där jag fått dela vardagen med 8 andra personer, från 4 olika länder, och på så sätt komfronterats med andra kulturer och uppfattningar på ett fantastiskt sätt. 
 
Känslan som infinner sig är alltså främst tacksamhet, att äntligen få åka och se vad Kongo har att erbjuda, och vad jag har att erbjuda Kongo. Självklart finns även något spår av nervositet, vilket de senaste veckorna har yttrat sig genom att jag vaknat mellan 7-8 varje morgon för att gå på toa och sen inte kunnat somna om, som en standard pensionär alltså. I övrigt så är Lugn, Förväntan, Lycka, Nyfikenhet ord som sammanfattar mitt sinnestillstånd bra. 
 
Det var allt för nu, hörs i BRAZZA!

Succé

Kategori: Allmänt

Nu är det alltså dags, tillfället som jag, och många med mig, väntat på och längtat efter i så många år, som äntligen blir verklighet. 
Nämligen att Johanna gör comeback på bloggen! 
Vilken grej, ingen går såklart oberörd från en sån här sensation, det är jag den första att skriva under! 
 
Hur kommer detta tas emot? Vad kommer hända globalt efter en sån här kalldusch som det ju innebär när en tidigare väldigt frekvent bloggare väljer att åter ta upp den gamla avdankade, fransiga tråden och fortsätta spinna på den stora och komplexa väv som kallas livet. 
 
Ja ni, mina kära bloggläsare, det kan bara framtiden utvisa!