Johanna leker Afrikan

hej dagboken! Nu var det dax för en uppdatering om några händelser som vart med och format min vardag till ännu lite bättre, mer spännande och utmanande. Helgen som passerade (som för övrigt va advent slog det mig nu) spenderade jag, arvid och 150 kongolesiska ungdomar på en andlig retreat ute på landsbygden. Det var tre intensiva, intrycksfulla och härliga dagar. Vi åkte i som vanligt överfulla, skraltiga bussar som hade vissa problem att ta sig fram överallt på lervägarna då det är regnsäsong och uppförsbackarna lite för branta. Vi höll till vid en lägergård som var belägen på en kulle utanför Linzolo (typ 5 mil söder om brazza). Utsikten var helt fantasiskt!! När vi fick en liten guidning genom byn stötte vi på i princip alla exotiska frukter jag hört talas om (plus många fler som ja aldrig sett) inom en radie på typ 100 meter. På fredagkvällen började utomhusmötet med bön men blev avbrutet efter en stund pga våldsamt oväder. Fick senare veta att blixten slagit ner i ett flygplan som störtat i en stadsdel i brazza som dödat 50 människor, det blev ett böneämne under helgen. Efter ett långt och hårt oväder fortsatte mötet, och återigen bekräftas fördomen att kongoleser inte är rädda för att ta lång tid på sig. Framåt 2 blev jag och arvid ändå trötta, och gick och la oss bland de första. Vi fick hedersplatserna då vi fick dela på en 90cm-madrass till skillnad från de flesta som sov på stengolvet eller på gräset (floden). När klockan slog 5 tyckte lägerledningen att de var dax att gå upp, och vi började med morgonbön och sen ett bad i floden (äntligen fick johanna bada!!) sedan hjälpte vi till i köket, fett kul att få lära sig fixa lite kongomat. Jag blev t ex expert på att stycka kyckling (go veg!) vilket jag aldrig prövat innan, högg mig dock lite i fingret, så kongoleserna fick ta hand om den stackars mundelen. Och det slog mig också, när vi har läger i sverige går det alltid ut på (som så ofta annat) att va så effektiva som möjligt. Då är det snabbmakaroner och färdiga köttbullar som gäller. Här däremot lägger massa människor ner hela dagen på att förbereda hur mkt mat som helst från grunden. Det mesta vi käkade var riktigt gott; risgröt, kao (nån bönröra), friterad kyckling och tomatsås. Lägerdeltagarna rörde sig i princip inte från kyrkbänkarna förutom när vi skulle käka. Jag tyckte det var väldigt gött att slippa träsmaken och dessutom få chans att lära känna de andra som var i köket. På kvällen var det kulturkväll (det verkar va grejen här) då alla ska medverka. Även denna kväll var vi klena svenskar dom som kastade in handduken först då klockan närmade sig 2. 4 timmar senare var alla uppe och i floden för att bada igen. Stod även och diskade med kongoflickorna i floden, kändes väldigt idylliskt. Tanken var att helgen skulle sluta vid lunch, vilket gärna blir eftermiddag, och inte helt oväntat senare än så också. Istället för 4 bussar kom en, det blev lite strid om platserna (jag och arvid blev dock inputtade, jobbigt med särbehandling) sen körde dom oss till utkanten av brazza där vi skulle sitta och vänta medan bussen återvände och hämtade de andra. Då kom ett till spöregn, vilket gjorde att bussen inte kunde åka iväg och det blev lite status quo. Men ingen blev uppstressad för det (förutom jag och arvid) utan istället fortsatte dom med bön och lovsång där vi hade slutat. Vi blev sittande på stengolvet i kyrkan fram till midnatt innan alla hade kommit från Linzolo och vi kunde splittras. Det var väldigt skönt att komma hem och få äta och sova. Nu ska jag berätta om min vardag. Jag har fått lite rutiner nämligen. Det är tisdagar och torsdagar som avses. Då har jag på förmiddagen musikstund i kyrkan med Tony, en musiker som kan spela allt, och han lär mig verkligen allt. Vi ska mest spela tamtam (afrikanska trummor), men spelar även mkt piano och sjunger (han säger att ja måste slänga bort min svenska blyghet och ta för mig vare sig rösten spricker eller inte). Det är väldigt kul att få lära sig musik. På eftermiddagen åker jag ut till mfilo för att ha gymnastik. Det börjar också det kännas som en naturlig del i vardagen, och fastän det är svårt så har jag alltid en bra känsla när jag går därifrån. Man träffar verkligen mycket barn, som oftast inte har det så fett, och får vara där som en förebild och försöka se alla. Jag älskar när solen börjar gå ner och himlen blir rosa och alla lag samlas på fotbollsplanerna och ber innan dom skiljs åt för dagen. Det är så himla vackert! Sköt om er i vinterkylan, bygg en snögubbe åt mig