idag är de fredag och vi har passerat den magiska enveckas-gränsen här i vårt nya hemland, det känns alltjämt väldigt bra att vara här och det hoppas jag det kommer att fortsätta att göra. Det känns fortfarande som vi är lite i startfållan då vi varken har flyttat in till våra familjer än (vilket vi ska göra under helgen) eller vart i våra respektive församling där vi ska jobba. Så, nu till vad jag gjort sen senaste uppdateringen. Mundele är lingala och betyder viting. Det faktum att jag råkat födas som vit västerlänning gör sig ständigt påmint. Dels folks blickar och tillrop när jag går runt i stan här, dels att jag bränt mina axlar i solen (använd solkräm johanna!), men också när jag pratar och disktuerar med mämnniskor. Det är frustrerande att vi på många områden är så olika och har så olika förutsättningar. Jag kan känna att jag skäms lite över att ens ha möjlighet att vara här. För det skulle aldrig funka åt andra hållet. Vissa säger att mundele bara är en komplimang – att de efter att ha pratat med en vit kan gå och skryta om det för sina kompisar, medan vissa menar att vita på nåt sätt blivit en symbol för förtryck och orättvisa. Jag har fler än en gång under denhär hösten skämts över att ha det så bra, mina problem som jag tycker är jobbiga är ofta så otroligt intetsägande och irrelevanta. Vad ger t ex mig rätten att åka på utflykt till den kongolesiska landsbygden och ta kort på människors vardag? De skulle ju aldrig kunna göra motsvarande. Nog ältat för nu. Jag bor fortfarande på ASUdh, kyrkans gästhem här. Här är det alltid mycket folk och alla är väldigt snälla och välkomnande, främst mina nattvakts-vänner hänger jag med varje kväll. De lär mig saker om kongo, och jag försöker delge min verklighet. Igår bjöd jag dom på svenskt godis, vilket var en riktig höjdare efter att vi käkat ris med händerna, vilket gick oväntat bra. Detta blir alltid ett bra avslut på dan, då jag flera gånger känt lite frustration över att vi umgås rätt mkt med svenskarna, vilka alla är jättesköna, men det är ju inte därför vi är här. Men det blir lätt så nu i början, när vi inte har så mycket konkreta uppgifter, det kommer ge sig med tiden. Det är grymt kul att få snacka franska igen, som ni kanske förstått, och dessutom få lära sig nya ord. Många relevanta ord såsom myggnät och lera har lagts till i mitt vokabulär. Dessutom några få fraser på lingala, ett av de två nationalspråken i kongo (det andra är kikongo), jag ska gå in för att lära mig något av dessa två, det vore gött att kunna. Hittills denna veckan har vi haft möte med ungdomsansvariga för hela kyrkan och spånat lite om våra uppgifter. Jag ska förmodligen va med i en bibelstudiegrupp, scout och kör. Och dessutom va volleyboll och gymnastiktränare, vilket känns grymt kul! Vi har varit på utflykt till mansimou (en av stadsdelarna) och ut på landsbygden i det otroligt vackra och gröna landskapet. Igår sprang jag en mil i ösregnet, vilket var sjukt skönt förutom det faktum att jag hade vit t-shirt som blev helt genomskinlig vilket drog till sig om möjligt ännu fler blickar. Vi var dessutom på hiphopkonsert på kulturcentret här, det är kul att se att det finns grejer som liknar hemma. fastän de lever i ett samhälle med mycket fattigdom och korruption, sätter folk upp konstutställningar och skriver dikter precis som överallt annars. Att komma till kyrkan känns också det som att komma hem, förutom att de här är lite gladare och livligare, underbart! Igår fick jag kommentaren: ”det ser ut som du håller på att bli tjockare”. Jag skrattade då jag trodde det var menat som ett skämt, men senare fick jag det förklarat att det ska tas som en komplimang, ett tecken på att man ser ut att må bra. Där fick jag för den springturen. Det skulle iofs inte va konstigt om jag la på mig lite kilon, de lagar verkligen god mat här. Ofta fisk eller kyckling med nån grönsaksröra och till det ris, couscous eller nåt kongolesiskt påfund som kallas manjock. Detta är ett träd som dom bereder på olika sätt sjukt lång tid, för att sen få resultatet typ som palt. Både till smak och konstistens. Och alla här älskar det. Jag är inte helt övertygad, men det ska nog gå att vänja sig. Det som är bäst är ändå frukten. Vi äter mest mango, och den är verkligen himmelsk! Hoppas alla ni trogna bloggläsare mår bra och njuter av livet och mår bra. Jag mår väldigt bra och är mycket tacksam över att få va här, det är verkligen formande och givande att få lära känna ett nytt land och de människor som bor där. Så jag tänker fortsätta va nöjd med allt som livet ger, och uppmanar er att göra desamma! Mboté