Johanna leker Afrikan

Ett inslag som ja verkligen gillar i min vardag är att åka buss. Det gör jag i princip varje dag för att ta mig antingen till centre ville, till gothia, till asu(kyrkans center), till någon kompis eller till ccf(kulturcentret där det hängs en hel del). Att åka buss kostar knappa 3 kronor, och går till såhär. Man ställer sig på en busshållplats (utmärks oftast av att det är en folksamling som inte rör sig), väntar in en grön minibuss med en bussutropare som deklarerar skrikande vilken riktning bussen har. Det finns inga bestämda rutter utan busschauffören får själv bestämma vart hhan vill åka just idag. Ibland kan man få stå 40 min och vänta sen kommer plötsligt tre bussar som ska till samma ställe. Väl på  bussen är det alltid hög, afrikansk musik på, och nästan alltid fullsatt med folk. De flesta bussarna är gamla och slitna, förutom en typ som folk kallar ”europabussen” som t om har AC – den är väldigt ofta fullsatt. På varje säte avsatt för 3 får det utan problem plats 4 eller 5 och man kan oftast inte sitta med benen rakt fram för knäna stöter i sätet framför. När man ska av skriker man ”arret”, då stannar bussen på nästa hållplats och man får krångla sig ur bussen graciösast möjligt. Det är fett imponerande för övrigt, afrikaner är i regel rätt stora, ändå så lyckas dom alltid ta sig i och ur bussen tusen gånger smidigare än mig. Men hälsar oftast på alla när man går av och på, det är väldigt ofta man ger upphov till konversationer i stil med ”titta, mundelen åker buss”. En gång var det en liten tjej som började storgråta när ja satte mig jämte henne(hon hade aldrig sett en vit innan), vilket utlöste ett asgarv från samtliga bussresenärer. Svett är rätt frekvent i samband med bussåkande också, men det är alltid gött med korsdraget som bildas när chauffören bränner på. Man blir ofta sittandes längre än planerat i bussen, pga embotiage (traffikstockning) och även pga vägarnas skick. Det är inte konstigt att kongoleser inte är så lättstressade. När det har regnat t ex, då är det tekniskt omöjligt att komma i tid till saker, för vägarna är oframkomliga, då tjänar det inget till att stressa upp sig.

För mig har bussåkandet blivit den bästa stunden på dagen att reflektera och fundera. Det är så gött att susa förbi brazzavilles alla stadsdelar till tonerna av ofta nån kongolesisk lovsångsskiva tillsammans med alla människor. Jag får väldigt ofta aha-upplevelser när ja åker buss, och man får tid att inventera allt bra som händer i livet här, och även chans att fundera på alla saker som är jobbiga och orättvisor man ser. Det är något ja vill rekommendera till er där hemma, ta tillvara på transporterna. Behöver inte alltid vara bara väntan eller outnyttjad tid, njut av varje sekund.

Det var en liten vardagsbetraktelse det, ta hand om er! kram