Blogginlägg! Hejhej världen. Här kommer fösta livstecknet från kongo, efter 3 dagar här på södra halvklotet känner jag mig levande i allra högsta grad. Det är konstigt hur mycket man hinner uppleva, känna och tänka på bara 3 dagar. Men så är det ju alltid när man är i nya sammanhang. I skrivande stund sitter jag på min säng i mitt lilla men mycket trivsamma på rum på ASUdh, kyrkans gästhem här i brazzaville. Det är en solig och varm dag i vanlig ordning, och komiskt nog hör jag tonerna från shakiras ”waka waka” strömma ut från den ständigt rullande, brusiga tjock-tvn som finns placerad utanför min. idylliskt! Så här till en början antar jag att det förväntas av mig att ja rapporterar vad som hänt sen vi kom hit, och detta ska jag försöka göra inte alltför utförligt då det känns som jag skulle kunna skriva en medellång roman om alla intryck. Vi kom i torsdags efter 28 timmar på resande fot, och möttes av ett helt gäng på maya-maya, mestadels svenskar samt ett par kongoleser. Första dagen, liksom de två senaste dagarna har vi hängt en hel del med stina och alexandra, fotbollsvolontärerna som är här samtidigt som oss, och de har visat oss runt mkt i stan och berättat om deras upplevelse av kongo hittills. Vi har varit på en kyrkogård (alla helgona), på marknad, gått längs kongofloden och igår va vi på öppningsmötet för gothia fotbollscentret. Mitt allmäna intryck av brazza så långt är att jag älskar det! Efter flera års längtan hit känns det fantastiskt att äntligen vara på plats! Människorna, ljuden från alla tutande taxibilar, träden och buskarna, de dammiga och sandiga vägarna, de färgglatt målade skjulen och t o m skräphögarna. Allt är vackert! Men eftersom det är så oerhört olikt min hemmiljö så brottas jag med frågan om hur jag ska lyckas komma in i samhället på ett bra sätt, att inte betrakta allt utifrån utan att faktiskt känna sig hemma och inte betraktas som störta turisten vart man än går. Där har vi en utmaning! Ett sätt som gör detta mindre omöjligt är det goa faktum att jag snackar franska. Det är underbart att äntligen få användning för den franska jag nött in i min skalle, och kongoleserna har i allmänhet en charmig och hyffsat lättförståelig accent, så vida de inte blandar in massa av sina lokalspråk vilket jag förstått att de gör när de pratar sinsemellan (för övrigt första gången i mitt liv jag använder det ordet). Arvid bor, pga våra olika kön, hemma hos ett svenskt/engelskt/kongolesiskt pastorpar och jag bor som sagt på gästhemmet. Detta har medfört rätt mkt tid skilda från varann, vilket i sig har medfört att jag fått mina tre första kongoles-vänner. Varje natt jobbar nämligen en Eli som nattvakt här på centret, och hans vänner Francois och George brukar hålla honom sällskap. Det har även jag gjort samtliga kvällar sen jag kom hit. Dom är assköna, och de är så gött när man känner att man förstår varandra trots alla kulturella skillnader. Dom kan jag fråga när ja undrar hur saker och ting funkar här i kongo, och dom är likaså väldigt nyfikna på vilket sammanhang jag kommer ifrån. Igårkväll satt vi t ex om gick igenom alla afrikas länder (vilket jag suger på), och george kunde varenda land, huvudstad och president i hela afrika (det är många – jag blev sjukt imponerad!) En fördom som blivit bekräftad flertalet gånger är det faktum att kongoleser tar det lugnt. Dels pga värmen såklart, men också att dom liksom inte ser någon anledning att stressa. Detta är något som jag vill ta efter mera, men för det krävs tålamod. Om de t ex har ett möte inplanerat en dag så planerar dom inte in nåt annat den dagen. Igår t ex skulle mötet börja 9 på mFilo, men istället lekte vi med barnen som va där och spelade på fotboll och väntade på alla och satta igång mötet halv 11. Jag fick just en vägbeskrivning till kyrkan att det är inte långt – tar bara 1,5 timmar att gå. När jag gick sträckan tog det däremot max en halvtimme. Chilla mera helt enkelt! Motgångar som jag stött på är så marginella att de knappt är värda att nämnas. Det skulle vara att väldigt många ropar efter en på stan vilket tyder på att det finns rätt mkt distans från ”mig och dom”. Att mina ben är sönderbitna av myggbett, välkommen malari. Jag får skylla mig själv att jag vill gå barfota i skjorts även på kvällen och att myggsprayet har förblivit ouppackat. Att jag ständigt är klibbig, detta är dock inte så negativt, eftersom ajg hela hösten gått runt och klagat på att jag fryser och längtat efter att få svettas lite, så det är bara att njuta! Nu blev det ett långt inlägg ändå, vilket ja visste redan innan, så cred till er som orkar plöja igenom allt. Nu ska jag på min första kongolesiska gudstjänst, det blir fett! Kram från afrika