Johanna leker Afrikan

GUDSTJÄNST För första gången i mitt liv har jag varit på en äkta afrikansk gudstjänst. Den gav verkligen själ för sitt namn, för tjäna gud det var precis vad man gjorde. Vi började klockan 9 i morse, och höll på till 13. 4 timmar innehållande mycket musik, sång, bön och pålysningar. Det var lite speciellt idag för vi skulle välkomna han som är ansvarig för hela ungdomssektionen i eglise evangelique, detta medförde att alla grupper medverkade, och det var rättvis uppdelning minsann. Samtliga grupper (vilka var många) sjöng minst 4 sånger var, dessutom mellan varje programpunkt så går mötesledaren upp och pålyser vad som kommer näst. Detta drar ut på tiden, kära ni. Men det var en riktigt härlig gudstjänst ändå, med mycket härliga rytmer och svängande tjocka afrikanska kvinnor som prisar Gud. Jag och arvid blev även vi introducerade, och fick som tur va sitta på sköna stolar tillsammans med de andra ungdomsansvariga. Det fick däremot inte söndagsskolebarnen, som satt på en hård träbänk utan ryggstöd under hela gudstjänsten, det skulle inte svenska barn palla, den saken är säker. Nästan alla var idag klädda helt i vitt, för att det var extra högtidligt. Dom ska skaffa fram såna dräkter till oss också säger dom, det kommer inte va en vacker syn. Jag känner mig väldigt blek redan som det är. Jag börjar redan känna mig hemma min församling, där jag kommer vara och hjälpa till med barn- och ungdomsarbetet (blir nog snarare dom som hjälper mig). Mayangui heter kyrkan, vilket betyder glädje på monokutuba (kikongo). Nu krävs bara att jag börjar lägga folks namn på minnet, och även anstiken. Jag har hälsat på så många som redan uppenbarligen vet massor om mig men som jag tror jag ser för första gången. Något som är synd att nästan alla jag pratat med mer än bara presentation varit killar. Det känns lite svårt att komma in bland tjejerna, det blir mycket naturligare med killarna. Vet inte om det säger något om kulturen och könsrollerna här, vilka inte alls är som i sverige, eller om det bara är så att många killar uppenbarligen väldigt gärna har en vit kompis. Men det är något jag känner att jag vill jobba på, hoppas det kommer ge sig med tiden. Nu ska jag ta tag i min söndag och vila lite. Bonne dimanche! Senare samma söndag. FIESTA Nu har jag upptäckt en annan sida av kongo, även den innehållande mycket av sång dans och fullsmockat med folk. Jag blev ikväll medtagen av mina två kongoleser dada och vhan till en boite, dvs uteställe. Mycket roande, dels för att ja för första gången sedan min ankomst här fick dansa till lite afrikanska rytmer, dessutom kul att upptäcka det tillsammans med två som känner stället. På det stora hela såg det ut som hemma: mkt folk, bar i ett hörn och dansgolv i det andra. Dels så lärde dada mig att dansa rumba, den typiska kongodansen enligt dom. Inte alls såsom man tänker att afrikaner ska dansa, man står tätt intill varann och svänger ytterst lite sida till sida med höfterna, väldigt intetsägande och trist dans, men den skulle visst vara sensuell, jag tröttnade väldigt snabbt. Det var roligare när musiken kom igång, då vi alltjämt ackopangerade till afrikanska rytmer svängde loss rejält på dansgolvet. Ett mycket roande fenomen var att alla på dansgolvet trängdes framför spegelväggen för att få komma längst fram, och alla stod sen vackert uppradade efter varann, samtliga vända mot spegeln, som på en dansklass alltså. I vilket fall så stämmer min förutfattade mening att kongoleserna kan sin dans, dom har de i kroppen, sjukt gött att se. Observeras bör att jag faktiskt inte blev fullt så uttittad som ja förväntade mig att bli som enda vit, vilket va skönt. En väldigt lyckad kväll helt enkelt, det ska göras om. Dans är lycka!

 I detta nu sitter jag i vardagsrummet i mitt nya hem. Sen sist har jag nämligen gått och blivit kongolesisk dotter. Jag bor numera tillsammans med mama, papa och frère Kinata i ett mysigt litet hus i stadsdelen plateau de 15 ans, en bit utanför centrum. Jag har bott här i två dagar nu, och det känns väldigt bra och naturligt att vara här. En bidragande faktor till det är att de redan innan ja flyttade in kallade mig sin dotter, och att de är så fruktansvärt gästvänliga och välkomnande. De har de ganska bra ställt, med två hembiträden och bil. Däremot inget rinnande vatten, vilket är en ny erfarenhet hur man uträttar sina vanor. Det är konstigt va många grejer vi är beroende av hemma i sverige, eller rättare sagt tror oss vara beroende av. Människor här klarar sig ju minst lika bra utan massa moderna inrättningar och materiella tillgångar, det är bara vi västerlänningar som känner oss lite missanpassade när ens vanor blir störda på olika sätt. Men det är en bra övning, att få sina vanor och självklarheter ifrågasatta.

En annan sak som präglar les Kinatas, är deras regelbundna vana att be. Varje person som kommer och gästar hemmet, och varje gång det uppstått nån svårighet så har de stämt in i gemensam bön. Det känns så gött att få bo bland människor som sätter sitt hopp till Gud så påtagligt, det är riktigt inspirerande och sammanförande, då det känns som att vi förstår varann riktigt bra när vi har samma syn på livet. I måndags blev jag av mama Kinata medtagen till kyrkan där jag kommer hålla till i deras olika verksamhet, det var ett 2,5 h långt möte på Kikongo, som jag fick förklarat för mig väldigt sporadiskt. Men det var gött ändå, skönt att äntligen få vara på plats för att kunna börja ”jobba”. Jag blev framdragen att säga en hälsning till församlingen som tack för att ha tagit emot mig, och fick ett bibelord som ja ska ha med mig under tiden här, sen blev jag hälsad på framför alla av de ansvariga för dikongruppen och församlingssekreterare. Det har jag lärt mig, att man är inte rädd för att dra ut på tiden här. En sånt moment, som att berätta att jag kommit och vem jag var, blev liksom en egen programpunkt som tog rätt lång tid. Ikväll ska jag va med på ungdomsgruppen för första gången, det blir spännande, lite nervöst för ja vet inte vad som förväntas av mig, men det ska nog gå bra.

 

Andra grejer som hänt sen senaste inlägget är t ex att jag har spytt, haft diarré, svimmat och sovit 1,5 dygn i sträck. Det var första afrikasjukan, antagligen för att magen reagerar skumt på alla förändringar, eller för att jag inte varit tillräckligt noga med att tvätta händerna innan maten. I vilket fall så sa magen ifrån och hela helgen låg jag mer eller mindre däckad. Började även första kvällen hos min familj med att spy efter maten, vilket kändes väldigt otacksamt. Men nu känns de bättre, utan nån vidare matlust förvisso, men de ska nog ge sig tids nog.

 

Igår var jag på mfilo, på gothias fotbollsskola och blev inslängd som gymnastiklärare bland massa barn. Det var skoj, om än rätt oklart till en början för jag hade ingen aning om vad dom har för vana att träna på. Men i slutet kändes de iaf riktigt kul, barnen va jättehärliga och de andra ledarna också. Gött att få träna lite, det känns i kroppen idag.

Det känns gött att saker och ting börjar ta form, även fast konturerna är väldigt vaga för vad vi faktiskt ska göra här än. Men jag känner på mig att de kommer bli bra. Har även hängt lite med några kongolesiska ungdomar som spelar teater, dom är assköna och tar hand om mig mycket bra.

 

Det får nog vara allt för nu, har inte mkt skrivarglöd idag, så det får räcka.

A bientot!