Johanna leker Afrikan

här gör jag ett försök att skildra min vistelse i Kongo-brazzaville

Kanel

Kategori: Allmänt

Idag åt jag kanel för första gången på 4,5 månad. Det är verkligen ingen speciell eller särskilt spännande nyhet, men de fick mig att tänka på smaker, dofter och intryck som jag kan sakna med Sverige. Inte för att de är så plågsam saknad, snarare ett konstaterande att det är många grejer i ens vardag man är så van vid och inte reflekterar över. Sen när de försvinner och senare gör sig påmint känns de som ett meddelande från en annan värld, och med ens minns man en annan sorts verklighet. På samma sätt tror ja det kommer vara när jag kommer tillbaka till fosterlandet och vardagen där, då kommer de komma ljud, dofter och intryck som får mig att drömma tillbaka till min vardag här i Brazzaville. På det sättet skulle man kunna säga att man aldrig lever helt närvarande i nuet, särskilt inte om man som jag haft ett ganska flängigt liv de senaste åren med intensiva och intrycksfulla vardagskontexter. Man blir ständigt påmind om att livet inte är statiskt och stillastående med hjälp av både sinnesintryck och känslor. Oj, vad djupt jag fattar knappt själv. Men jag tänkte att de här med kanelen skulle kunna va en bra utgångspunkt till ännu ett reflekterande blogginlägg. Det känns nämligen mycket mer givande än att älta en lista med olika saker jag gör om dagarna. Vad är det nu jag saknar med Sverige? Frånsett alla människor, som verkligen är den stora och viktiga anledningen till att ja vill åka hem över huvudtaget, så är det inget jag lider av i avsaknad. Men vänner och familj tänker jag på varje dag, och det ska verkligen bli väldigt roligt att träffa och prata med er IRL om 3 veckor (shit, snart slut) Smaker då: det går inte en dag utan att jag blir sugen på någon produkt innehållande laktos. Det är verkligen det enda jag kan gå och riktigt sukta efter. Filmjölk, glass, mjölk, creame fraiche, vad som helst som är kallt och från ett mejeri. Detta behovet går dock ofta att stilla (förutom vanlig mjölk och filmjölk). Antingen köper man en glass av en av grabbarna som går runt med skottkärra och säljer hemmagjorda glasspinnar (talas för i varje ”detta bör du undvika på din resa till afrika”-broschyr, sorry farsan) eller så går jag till min senegales på hörnet som i sin butik börjat köpa hem ”yaourt non sucré” då jag tycker alla yoghurtar är för söta. Laktos är alltså ingen direkt bristvara, men däremot nåt vi överkonsumerar i Sverige har det slagit mig. I allmänhet är den kongolesiska maten väldigt enformig. Det finns ett sorts bröd (baguette), en sorts ost (skrattande kon) och även när det kommer till middagsmaten så kan jag komma på max 6-7 olika vad jag skulle klassa som maträtter. Sen kan de variera lite, men som sagt så är det ingen ”matinfluenser från hela världen”-kultur här. Dock så gillar jag den mesta maten här. Inälvor och beska grönsaker undantaget. Sås är något som inte existerar här, förutom saka saka som skulle kunna liknas vid sås, en röra gjord på krossade löv och olja, avsaknaden av sås är nog anledningen till att jag är väldigt förtjust i just detta. Däremot är allt dom äter äkta, inga himla konserveringsmedel och smaktillsättningar. Detta medför förvisso att i varje hem måste antingen mamman, systern eller en tjänsteflicka tillbringa större delen av dan för att förbereda kvällens middag, vilket visar på stora skillnader mellan könen. Men maten känns verkligen att den är gjord från grunden, och alltid frukter och grönsaker som kan skördas för säsongen. Ett himla påfund att vi i Sverige importerar mängder med grejer som inte är odlingssäsong på nånstans, bara för att vi kan ju inte leva utan dom där körsbärstomaterna.. världen är sned! Det slår mig ofta att den här sortens vardag är det merparten av alla tellus-bor som lever. När ett land är fattigare och mindre fungerande strukturer i styret så tror jag att vardagen som människor lever ser ganska lika ut i den bemärkelsen att man nöjer sig med det väsentliga. Det är för övrigt något jag verkligen inte saknar med Sverige. Alla smartphones i varje 10-årings hand och allt fokus på yta och att lansera sig själv som ett himla varumärke. Nog för att folk här bryr sig i genomsnitt mer som sitt utseende än vad jag gör, så är det ändå en stor skillnad just att de inte har medel att lägga förmögenheter på att ha enbart en stil eller massa nya teknikprylar. Materialism alltså, usch! För att knyta ihop säcken så måste jag ge några rader åt alla fantastiska vänner som jag fått här nere. På samma sätt som jag nu tänker på och saknar mina vänner hemma kommer det vara om 1 månad med människorna här nere. Det är så stort och så viktigt att få lära känna folk från andra länder och kulturer, vilket mitt exchange-år bjuder mycket på. Det gör så att världen blir mycket mindre och något lättare att förstå sig på. Men det ett sannings ord jag säger er när jag säger att de kommer inte bli lätt att åka ifrån alla mina syskon jag har här i Kongo. Det kommer kräva många tårar och ett och annan syr telefonräkning från Sverige sen. Det ska jag ägna nästa inlägg till, alla snacka lite om de jag träffar oftast här nere, för ett är säkert, det är folket här som är min sysselsättning här. Utan dom skulle vardagen va helt död. Som en kär kongolesvän brukar säga: La vie c'est les autres over and out, a la prochain

Monseigneur Eriksson

Kategori: Allmänt

nu är det ca 2 veckor sen min kära far Hans Eriksson var i afrika och hälsade på mig, detta inlägget tänkte jag tillägna honom.

På söndagen åkte jag och min värdmamma till flygplatsen för att hämta utlänningen, och efter lite tolkning (inte många som kan engelska här), mutning (demokratin funkar inte toppen här, korruption) och en väska för lite (den va kvar i Etiopien) så styrde vi taxin hem till familjen Kinatas boende. Där blev min far genast populär, det var kul att se hur stolta mina kongolesiska föräldrar var över att ta emot honom. Vi satt hela eftermiddagen och pratade (växelvis engelska, franska beroende på hur mkt de förstod), drack juice och åt jordnötter, tittade på kort och kartor och sedan också brakmiddag med massa kongolesisk mat, det var en riktigt fest. Särskillt gött var det då jag väldigt sällan tar mycket tid och bara hänger med min familj, i vardagen går man mycket om varann och träffas bara en stund på kvällen, så detta var en investering även för mig och våran relation.

Den knappa veckan som farsan var här hade vi mestadels ett fullspäckat program. Vi bodde på frälsningsarmens vandrarhem, vilket gjorde att det även för mig kändes som semester, utan bestämda tider att komma hem på kvällen. Jag drog med farsan på nästan allt som hör min vardag till. Vi va i kyrkan, hängde hos de familjer (tonys och prefinas) där jag annars spenderar mycket tid. Vi var på två utflykter och såg lite av landet, bland annat ett fett fint badställe i byn Kintele, och en utomhuskyrka i Kelekele samt några viktiga platser för den svenska missionen som ägt rum här i stor utsträckning. Vi hängde mycket med mina kära vänner dada och venus, då dom kan engelska vilket underlättar. Venus ser numera M. Eriksson som sin adoptivpappa och jag går under namnet sister. Jag drog även med farsan på några av alla kulturgrejer jag brukar hänga på, t ex hotel Micheal där min vän och tamtam-lärare tony spelar jazz, och dessutom ett väldigt kongolesiskt reaggeställe.

 

Överallt där vi drog fram tog folk emot oss med öppna armar, jag har lite glömt vilken skillnad det är då detta numera är min vardag. Men det var många gånger som pappa reagerade på hur otroligt hjärtliga och varma folk är. Det var sjukt gött att ha någon här hemifrån så fick jag också påminnelse om min första tid här med alla första intryck och tankeställare. Det är också jätteskönt inför framtiden när jag kommer hem att det är någon mer hemma som sett livet här, blir nog lättare att hantera.

 

Veckan som pappa var här var även den sista veckan för Arvid, innan han tvingades åka hem till Sverige för att kurera sin mage som vart massa strul med. Jättetrist verkligen att han var tvungen att sticka, då ju han har vart in familj här nere, och vi har delat väldigt mycket av vardagen. Himla malaria som härjar. Jag är faktiskt den enda av oss svenskar som inte blivit drabbad än, vilket ja hoppas att slippa också.

 

Nu är det mindre än en månad kvar för mig innan återkomsten till fosterlandet väntar. Och jag blev väldigt påmind om att det faktiskt väntar ett slut på min kongovistelse när pappa och arvid åkte hem. Det är med väldigt blandade känslor jag tänker på 2 april, det är självklart folk ja saknar och längtar efter att få träffa i sverige men att åka ifrån alla vänner och livet här känner jag mig inte redo för än. Då är det ju skönt att det är en månad kvar, som visserligen kommer gå jättefort säkert, men ändå en tid att hinna smälta och njuta i fulla drag. Och jag vet ju att ja kommer komma tillbaka hit en dag, frågan är när.

 

Nu ska ja ta tag i dagens övningar som mestadels går ut på att göra lite skoluppgifter och senare i eftermiddag dra till kyrkan för CBE. Ta väl vara på er själva och varandra