Ett inslag som ja verkligen gillar i min vardag är att åka buss. Det gör jag i princip varje dag för att ta mig antingen till centre ville, till gothia, till asu(kyrkans center), till någon kompis eller till ccf(kulturcentret där det hängs en hel del). Att åka buss kostar knappa 3 kronor, och går till såhär. Man ställer sig på en busshållplats (utmärks oftast av att det är en folksamling som inte rör sig), väntar in en grön minibuss med en bussutropare som deklarerar skrikande vilken riktning bussen har. Det finns inga bestämda rutter utan busschauffören får själv bestämma vart hhan vill åka just idag. Ibland kan man få stå 40 min och vänta sen kommer plötsligt tre bussar som ska till samma ställe. Väl på bussen är det alltid hög, afrikansk musik på, och nästan alltid fullsatt med folk. De flesta bussarna är gamla och slitna, förutom en typ som folk kallar ”europabussen” som t om har AC – den är väldigt ofta fullsatt. På varje säte avsatt för 3 får det utan problem plats 4 eller 5 och man kan oftast inte sitta med benen rakt fram för knäna stöter i sätet framför. När man ska av skriker man ”arret”, då stannar bussen på nästa hållplats och man får krångla sig ur bussen graciösast möjligt. Det är fett imponerande för övrigt, afrikaner är i regel rätt stora, ändå så lyckas dom alltid ta sig i och ur bussen tusen gånger smidigare än mig. Men hälsar oftast på alla när man går av och på, det är väldigt ofta man ger upphov till konversationer i stil med ”titta, mundelen åker buss”. En gång var det en liten tjej som började storgråta när ja satte mig jämte henne(hon hade aldrig sett en vit innan), vilket utlöste ett asgarv från samtliga bussresenärer. Svett är rätt frekvent i samband med bussåkande också, men det är alltid gött med korsdraget som bildas när chauffören bränner på. Man blir ofta sittandes längre än planerat i bussen, pga embotiage (traffikstockning) och även pga vägarnas skick. Det är inte konstigt att kongoleser inte är så lättstressade. När det har regnat t ex, då är det tekniskt omöjligt att komma i tid till saker, för vägarna är oframkomliga, då tjänar det inget till att stressa upp sig.
För mig har bussåkandet blivit den bästa stunden på dagen att reflektera och fundera. Det är så gött att susa förbi brazzavilles alla stadsdelar till tonerna av ofta nån kongolesisk lovsångsskiva tillsammans med alla människor. Jag får väldigt ofta aha-upplevelser när ja åker buss, och man får tid att inventera allt bra som händer i livet här, och även chans att fundera på alla saker som är jobbiga och orättvisor man ser. Det är något ja vill rekommendera till er där hemma, ta tillvara på transporterna. Behöver inte alltid vara bara väntan eller outnyttjad tid, njut av varje sekund.
Det var en liten vardagsbetraktelse det, ta hand om er! kram
hej dagboken! Nu var det dax för en uppdatering om några händelser som vart med och format min vardag till ännu lite bättre, mer spännande och utmanande. Helgen som passerade (som för övrigt va advent slog det mig nu) spenderade jag, arvid och 150 kongolesiska ungdomar på en andlig retreat ute på landsbygden. Det var tre intensiva, intrycksfulla och härliga dagar. Vi åkte i som vanligt överfulla, skraltiga bussar som hade vissa problem att ta sig fram överallt på lervägarna då det är regnsäsong och uppförsbackarna lite för branta. Vi höll till vid en lägergård som var belägen på en kulle utanför Linzolo (typ 5 mil söder om brazza). Utsikten var helt fantasiskt!! När vi fick en liten guidning genom byn stötte vi på i princip alla exotiska frukter jag hört talas om (plus många fler som ja aldrig sett) inom en radie på typ 100 meter. På fredagkvällen började utomhusmötet med bön men blev avbrutet efter en stund pga våldsamt oväder. Fick senare veta att blixten slagit ner i ett flygplan som störtat i en stadsdel i brazza som dödat 50 människor, det blev ett böneämne under helgen. Efter ett långt och hårt oväder fortsatte mötet, och återigen bekräftas fördomen att kongoleser inte är rädda för att ta lång tid på sig. Framåt 2 blev jag och arvid ändå trötta, och gick och la oss bland de första. Vi fick hedersplatserna då vi fick dela på en 90cm-madrass till skillnad från de flesta som sov på stengolvet eller på gräset (floden). När klockan slog 5 tyckte lägerledningen att de var dax att gå upp, och vi började med morgonbön och sen ett bad i floden (äntligen fick johanna bada!!) sedan hjälpte vi till i köket, fett kul att få lära sig fixa lite kongomat. Jag blev t ex expert på att stycka kyckling (go veg!) vilket jag aldrig prövat innan, högg mig dock lite i fingret, så kongoleserna fick ta hand om den stackars mundelen. Och det slog mig också, när vi har läger i sverige går det alltid ut på (som så ofta annat) att va så effektiva som möjligt. Då är det snabbmakaroner och färdiga köttbullar som gäller. Här däremot lägger massa människor ner hela dagen på att förbereda hur mkt mat som helst från grunden. Det mesta vi käkade var riktigt gott; risgröt, kao (nån bönröra), friterad kyckling och tomatsås. Lägerdeltagarna rörde sig i princip inte från kyrkbänkarna förutom när vi skulle käka. Jag tyckte det var väldigt gött att slippa träsmaken och dessutom få chans att lära känna de andra som var i köket. På kvällen var det kulturkväll (det verkar va grejen här) då alla ska medverka. Även denna kväll var vi klena svenskar dom som kastade in handduken först då klockan närmade sig 2. 4 timmar senare var alla uppe och i floden för att bada igen. Stod även och diskade med kongoflickorna i floden, kändes väldigt idylliskt. Tanken var att helgen skulle sluta vid lunch, vilket gärna blir eftermiddag, och inte helt oväntat senare än så också. Istället för 4 bussar kom en, det blev lite strid om platserna (jag och arvid blev dock inputtade, jobbigt med särbehandling) sen körde dom oss till utkanten av brazza där vi skulle sitta och vänta medan bussen återvände och hämtade de andra. Då kom ett till spöregn, vilket gjorde att bussen inte kunde åka iväg och det blev lite status quo. Men ingen blev uppstressad för det (förutom jag och arvid) utan istället fortsatte dom med bön och lovsång där vi hade slutat. Vi blev sittande på stengolvet i kyrkan fram till midnatt innan alla hade kommit från Linzolo och vi kunde splittras. Det var väldigt skönt att komma hem och få äta och sova. Nu ska jag berätta om min vardag. Jag har fått lite rutiner nämligen. Det är tisdagar och torsdagar som avses. Då har jag på förmiddagen musikstund i kyrkan med Tony, en musiker som kan spela allt, och han lär mig verkligen allt. Vi ska mest spela tamtam (afrikanska trummor), men spelar även mkt piano och sjunger (han säger att ja måste slänga bort min svenska blyghet och ta för mig vare sig rösten spricker eller inte). Det är väldigt kul att få lära sig musik. På eftermiddagen åker jag ut till mfilo för att ha gymnastik. Det börjar också det kännas som en naturlig del i vardagen, och fastän det är svårt så har jag alltid en bra känsla när jag går därifrån. Man träffar verkligen mycket barn, som oftast inte har det så fett, och får vara där som en förebild och försöka se alla. Jag älskar när solen börjar gå ner och himlen blir rosa och alla lag samlas på fotbollsplanerna och ber innan dom skiljs åt för dagen. Det är så himla vackert! Sköt om er i vinterkylan, bygg en snögubbe åt mig
