Johanna leker Afrikan

 hej, ja krystar lite fram dehär inlägget då ja sällan känt mig så omotiverad på att författa något som ska läsas av andra. Men känner att det ändå är dags för en uppdatering då de va long time since ja tog tid för internet och kontakt med verkligheten i sverige. Det är helt sjukt egentligen hur ja kan trivas så vida pass i kongo.

Jag mår helt enkelt jättebra och gillar mig vardag, som nu verkligen har blivit en vardag med vanor och rutiner, trotts att dagarna ser väldigt olika ut. Eftermiddagarna innebär massa samlingar och aktiviteter som pockar på uppmärksamheten, antingen i kyrkan eller på gothia.

Gothia känns bra nu, lärt känna barnen lite och känner mig framförallt trygg med de andra tränarna. Jag har även börjat få privatträning på akrobatik för att ja ska ha lite mer att lära ut till barnen, vilket resulterar i svett i kopiösa mängder och konstant träningsverk, men de är fett kul! Både CBE (bibelstuidegrupp) och söndagsskolan känner ja mig hemma i, och franskan flyter mer och mer, dessutom har ja börjat lära mig lite munukutuba (ett av lokalspråken) vilket är mkt roligt.

 

En hel del förmiddagar har ja på sistone spenderat hemma hos första patorns hus där ja lärt känna äldsta dottern bra, och det är något ja är oerhört tacksam över, att äntligen ha fått en tjejkompis. Vi har bland annat vart på marknaden, ja har lärt dom baka kladdkaka (riktig hit) och idag så flätade prefina hela mitt hår i massa inbakade flätor längs med huvudet. Som vanligt känner ja mig som en bebis eller flinits, men kongoleserna tycker de är väldigt vackert. Hur som helst är de skönt att slippa tänka på hår som blir smutsigt och svettigt alldeles för snabbt. Särskillt då det den senaste veckan blivit betydligt varmare.

Över 30 grader och gassande sol varje dag, man får vänja sig vid att vara ständigt blöt och att lukta illa. Passande nog så har en av systerdöttrarna flyttat in i mitt rum för att vi har hennes mamma på besök någon vecka, så vi delar säng i ett jättelitet rum utan fläkt och med morgonsol. Jag badar varje morgon. Detta är dock inget ja låter ta så mkt fokus, för oftast njuter ja av att slippa frysa som ja skulle gjort på lidingö med dåligt isolerade stenväggar.

 

jag tänker inte lika mycket på orättvisor och liknande globala frågor som ja gjorde i början av min vistelse, antar att det också bara är ett tecken på att ja kommit in i en vardag här. Något ja tänker mycket på däremot är min tro. Fortfarande finns många funderingar på hur min tro och kongolesernas skiljer sig, för de gör den på många punkter. Och det gör mig förvirrad och ja frågar mig vad som är sanning egentligen. Men jag blir å andra sidan styrkt på många plan då jag omges av många kristna som ja kan diskutera och dela tankar med. Kan bara konstatera att tron alltid är färgad av kontexten och samhället man lever i. Det är jätteskönt att vi i min familj har vanan att be och läsa bibeln tillsammans varje kväll. Jag tycker om min familj, dom är riktigt fina!

 

Lite annat som hänt sen sistens är att vi vart på ungdomsläger där ja åt nåt kasst och blev liggandes i ett hörn hela helgen på en matta och spydde, diarreade och sov, det var en upplevelse det. Flera födelsedagar har firats a la kongo med dans musik och massa mat. I fredags var vi ute på nattklubb jag stina alexandra och 4 kongokillar, vilket var fruktansvärt roligt.

 

Ha det fint där hemma, jag saknar er fastän det inte låter så när ja skriver. En sak som tyder på det är att jag har börjat drömma väldigt realistiska men skumma grejer om folk och händelser hemma. Härom dagen var de t ex jag frida och filip som imiterade morbror Anders småländska , och natten till idag var jag med pappa på älgjakt för första gången, och alla hade inlines på sig. Skumt men kanske inte så dum idé ändå.

En blöt kram kommer lastat från södra halvklotet!

jag är just hemkommen från min första och troligen enda semestervecka här i Kongo. Den ägde rum i Kongos andra största stad, Pointe Noir, som ligger på atlantens kust. Dit begav jag och Arvid oss med tåg för en vecka sen. Det i sig var en vacker upplevelse, då vi under 15 timmars tid fick se hela södra Kongo från en luftkonditionerat SJ-liknande tåg.

Vi var där över nyår, men nu går jag händelserna i förväg då det dessförinnan var en annan viktig högtid. Min första kongolesiska jul var riktigt fin. Ingen julklappsstress eller press på att den här dagen ska va så himla mycket bättre och roligare än alla andra dagar. Vi hade dock en väldigt go dag, först käkade jag och arvid finfrulle på en restaurang, sen drog vi till kompis Dada och hängde där med ytterligare en kongovän, gjorde fruktsallad och tittade på sunes jul(det var mest jag och arvid som uppskattade). På eftermiddagen var vi bjudna till Maria tsm med 2 äldra par som är mer eller mindre svenska, och där var det riktig jul med orealistiskt mycket mat. Brakfika, julmat sen julgodis, mumma. Sen bar det av till kyrkan där natten spenderades i glädjeyra. 500 pers befolkade kyrkan från 22-07 med predikningar, sånger och dans till Guds ära. Jag sjöng 3 låtar på svenska, engelska  och franska vilket var riktigt uppskattat och jag fick känna på hur det är att vara kändis. Imponerande vilken energi dom besitter som orkar hålla igång hela natten.

Nu tillbaka till PN. Pga oljeplattformarna är det betydligt många fler västerlänningar där och det yttrade sig i att man inte känner sig mindre uttittad och stadskärnan nästan ser ut som europa. Skum kontrast, men oftast njöt vi av att så var fallet. Jag fick äntligen chans att bada, vilket jag tog varje tillfälle som bjöds att göra. Vi blev mycket meddragna av våra brazzakompisar som också var nere över nyår. Var på museum, kollade utsiktsplatser och hängde hemma hos de vi kände. Samtidigt som oss var även stina och alexandra med familjer där, och en dag hängde på det s k paradie hotel där alexandra med bihang bodde. Det var den sjukaste kontrast jag var med om. Först tog vi 2 bussar ut på landsbygden där folk bodde i skjul och såg väldigt förvånade ut när två vita ungdomar kom gående mitt på dan när det är som varmast. Sen gick man 1 km på en liten sandväg för att komma fram till ett superlyxigt resort dominerat av vita, rika turister. Fastän omgivningen var fantastisk med massa palmer, privat vit sandstrand och mosaikpool så hade jag verkligen svårt att slappna av. Det är ju sjukt att det är så det funkar när vi västerlänningar turistar. Vi åker till ett ställe där lokalbefolkningen har de fattigt och snor åt oss de snygga vyerna och vackra naturen för att vi tycker att vi gjort oss förtjänta av det. Att ”unna sig” är ett fruktansvärt lyxverb, som ja faktiskt tror att de flesta europeer, inklusive jag, gör i för stor utsträckning. Varför är jag värd det när merparten av världens befolkning inte har en chans att göra desamma. Varför kan inte världen vara rättvis?

I övrigt känns de gött att komma tillbaka till Brazza och jag ser fram emot ytterligare 3 månader här. Dock så har ja längtat hem mer än någonsin innan idag, det började med att ja drömde väldigt realistiskt om att anni och haj hade födelsedagsfester, och nästan alla vänner var där. Sen satt ja nyss och skrev vykort vilket fick mig att sakna er där hemma! Men jag vill inte tänka på hur mycket  ja kommer sakna mitt liv och människorna här när det är dags för avfärd. Varför kan inte världen vara mindre?
Många frågor, få svar. Men det är väl det såna här volontärhistorier ska tjäna till. Nu ska jag sova för att åka på ytterligare en ungdomshelg imorgon, denna gången lite mer förberedd än förra.
Kram på er och ta hand om er och folk i er närhet!